Dags att summera året så här i mellandagarna. Sammanfattningsvis kan man väl säga att 2014 var året som jag lärde mig vågsurfa, började klippklättra och året som löpningen tog mig ut i europa. brantare och brantare, kan väl sammanfatta alla tre aktiviteter under året. Löpningen blev brantare och brantare under året.

Jan-Feb
Början av året bjöd på snö och jag upptäckte tjusningen i att springa i snö. Bara man har rätt utrustning. Dessutom faller man mjukt vilket gör att jag vågade stå på mer i utförsbackarna.

I februari åkte vi på semester till Gran Canaria och surf stod på schemat. Stod (upp) gjorde däremot inte jag (på brädan), men desto mer paddlande blev det. I februari tog jag dessutom grönt kort och började klättra, vilket gav en del nya och trevliga bekanntskaper.

Mar-Apr
Mars smögs sig nästan obemärkt förbi. I slutet av månaden hade jag och Fredrik ett barnfritt träningsläger/spa-helg i Båstad. Jag provade lite nya turer över Bjäre och Hovs hallar. Kallbadet i nollgradigt vatten väckte mersmak.

I april var det tävlingspremiär, klubben (Heleneholms IF) eget marathon. En fyrvarvsbana i föga inspirerande förortsmiljö i Malmö. Fjolårets 3:39 skulle i alla fall slås. Jag höll ett sjukt jämnt tempo hela loppet och ledde en stor del av loppet. Med 12 km kvar blev jag ikappsprungen av två tjejer som hade två killar som draghjälp och vätskesupport. Det var uppenbart att de hade som mål att komma in under 3 timmar, men det gick tyvärr för långsamt. Med en kilometer kvar kände jag att jag hade bra med energi kvar och stegade ut och ifrån, det höll in i mål. Taktikmässigt är det där loppet det jag är mest nöjd över under året. Tiden? 3:06 gör att jag fortfarande ligger på 20:e plats i årsstatistiken.

Maj-Jun
I maj övergav jag kakelplattorna till fördel för simning utomhus, något som höll i sig ända till slutet av oktober(!) Då jag missat att anmäla mig till Kullamannens ultra blev maj tävlingsfritt. Däremot passade jag på att gå en utomhuskurs i klippklättring på kullaberg. Maj bjöd också på en hel del bra surf.

I slutet av Juni var det dags för nästa tävling, Båstad Marathon. Lite mer kuperad än Heleneholms dito med 600-700 höjdmeter. Kände mig i bra form och gick in för att köra mitt “eget race”. Det gick bra, jag höll ledningen från start till mål och sprang in på 3:15, vilket jag värderar högre än mitt marathonpers då terrängen kräver sitt.

Juli-Aug
I juli var det dags att dra till fjälls för årets första stora utmaning, Keb Arctic Run, 43 km runt Kebnekaisemassivet. Den här gången fick jag och min Fjällräven Classic-partner, Maarit, sällskap av hela supportteamet till Kebne. Loppet gick inte alls min väg. Den första milen upp till Tarfala gick bra, men sen blev det blött, halt och stenigt. Mina salomonskor var inte alls till belåtenhet och efter att ha ramlat några gånger fick jag till en regäl vurpa utför en morän. Slog i höft och rygg samt stukade foten. Låg någon minut och funderade på om det var värt att invänta räddning. Insåg att det skulle ta aldeles för lång tid och jag frös, så beslutet blev att fortsätta. Hade inte lust att ramla igen så det blev en försiktig travers över stenrösena. 6 km på 2 timmar. Sista 24 km var dock en fröjd av lättsprungen fjällterräng. Äventyret fick mig att ompröva mitt skoval och det var inget svårt beslut att ta fasta på klätterskokopetensen hos La Sportiva och deras sulor med betydligt högre friktion.

I augusti var dags för årets höjdpunkt, Matterhorn Ultraks. 46 km, 3600 höjdmeter, bland annatupp en bit på själva Matterhorn. Loppet är en av fem deltävlingar i skyrunningvärldscupen. Träningsmöjligheterna i Skåne är som bekannt något begränsad för bergsmarathon, den högsta enskilda höjdskillnaden jag kan uppbringa är 100 meter. I det här loppet gav den längsta backen 1500 höjdmeter(!) Det kändes dock väldigt bra under loppet, speciellt i utförslöporna kunde jag “vila” och inte heller tyckte jag att jag kände av höjden heller. Trots en vrickad fot (även i detta lopp) blev det en tiondeplats och mina första världscuppoäng. Klart mer än jag förväntat mig. Prestationsmässigt den tävling jag är mest nöjd med under året.

Sep-Okt
Väl hemma i Sverige tyckte jag att det var dags att köra en deltävling i Salomon Trail Tour. Tyvärr satte den stukade foten P för planen att springa i Kåsjön helgen efter så det fick bli Jönköping, “bara” 10 km. En, i mitt smak, för platt och oteknisk bana, trots slalombacke. Det blev också “bara” en tredjeplats.

Efter succen i Schweiz anmälde jag mig till säsongsfinalen i Italien. Denna gång tog jag dock med familjen. För att värma upp inför sky-loppet anmälde jag mig också till Vertikal-K, 3 km med 1150 höjdmeter, på natten med pannlampa och några enklare klättringsinslag. Det loppet var naturligtvis inte mitt fokus, men ändå det som gick bäst. Trots att jag startade i princip längst bak, hade svårt att komma om på den smala stigen så blev det till slut en trettondeplats. Jag könde mig stark i den branta uppförsbacken och formatet gav mersmak. Skyracet gick hyfsat, även om jag tappade mycket på slutet i de teckniska utförslöporna. Slog några namnkunniga italienskor, alltid något. Blev gratulerad i mål av självaste Emelie Forsberg.

Oktober bjöd också på säsongens sista tävling, Markusloppet 50km i skånsk åsterräng. Jag brukar vara ganska noga med att komma i tid och så innan lopp. Gjorde ett sista toabesök och när jag kom ut så hade starten gått och alla sprubgit i väg. Nåja, ett 50-km lopp avgörs kanske inte på en minutstrid och att plocka placeringar är alltid motiverande. Vid vändningen ledde jag med flera minuter och kände att det kunde hålla in i mål. Säsongen inleddes och avslutades likadant, med segrar på hemmaplan.

Nov-Dec
Efter säsongsfinal tog jag det med etet väldigt lugnt med löpningen och valde i stället att klättra och surfa desto mer. Just Nivember och December är normalt sett de bästa månaderna för surf i Skåne och detta år har varit väldigt bra. Klättringen har också utvecklats och vi fick en väldigt fin söndag i mitten av November i solen på Kullaberg. Därefter har det blivit en hel del turer till Köpenhamn och den nya innomhushallen där vi fokuserat på ledklättring.

Surfingen har också blivit betydligt bättre. Nu kommer jag upp och står stabilt på brädan och kan till och med svänga med min longboard.

Det får avsluta 2013, ska bli spännande att se vad nästa år bjuder på 🙂