När jag vann Markusloppet förra året fick jag ett par minimalistiska skor, s k barfotaskor. Jag springer med dem ibland, som omväxling och för att träna fotstyrka och balans. Mest på stenar eller sandstranden. Möter folk (löpare) som tittar lite på mig och skorna och inbillar mig att de tänker “Hm, en sådan där barfotalöpare. Har säkert läst Born to run osv.” Jag har inte läst boken. Jag tänker också att jag har ett svar på den fiktiva frågan. “Nä, jag är inte barfotalöpare. Jag är en hel människa. Reducera mig inte ner till ett epitet, tack.”

Ända sedan jag var liten har jag haft en ovilja emot att inordna mig i ett fack. Jag ville liksom inte tillhöra etablissemanget, utan trivs bäst som outsider. Kanske för att jag vill hjälpa folk att bredda perspektiv, kanske för att jag alltid kännt mig som en outsider och kanske för att jag tycker att det förenklar och simplifierar min existens för mycket. Jag vill inte inordna mig i ett fack. Jag är inte cyklisten som ser ner på triathleten som cyklar barfota med orakade ben. Jag är inte traillöparen som ser ner på asfaltslöparen för att den inte ser tjusningen med att springa i skog och berg. Jag är inte vågsurfaren som tycker att SUP är töntigt. Jag är inte tradklättraren som tycker att sportklättraren inte har god “stil”. Etc. Jag vill tillhöra alla fack. Jag vill upptäcka nya vinklar och se världen från de andras synvinkel. Varför är jag annorlunda i detta synsätt?