”Jag brukade vara ung och lovande, nu är jag varken eller.” Citatet är hämtat från en f.d. finansminister och jag antar att hen syftar på att hen inte blev statsminister/partiledare. Jag har väl inte direkt åldern för mig, även om många framgångsrika ultralöpare är äldre än vad jag är. Någon ”lovande talang” har jag heller aldrig varit. Jag har adopterat begreppet ”träningstalang” från en gammal boxningskompis, vilket innebär ungefär att jag är beredd att träna väldigt mycket och på så sätt blir bra ändå. Nu tränar jag inte speciellt mycket (i alla fall inte med elit-mått mätt) och jag har varken tränare, träningsplanering eller träningsdagbok. Varje pass får formas efter hur jag känner just då och vad som faller mig in. Nackdelen är att jag sannolikt inte pushar mina gränser tillräckligt. Fördelen är väl att jag har ett innovativt tänk i min träning och hittar nya dimensioner och aspekter i mina upplevelser, vilket gör att jag hela tiden utvecklas och aldrig får tråkigt. Passionen hålls vid glöd.

Delar av laget inför vertikalen

Ung, nä! Lovande, njae, kanske ändå! I alla fall tillräckligt för att få representera Sverige i VM i Skyrunning som tog plats i Chamonix förra helgen. Vi var ett lag som bestod av mig, Amanda Mannervik, Petra Kindlund, Emelie Forsberg, Henrik Willman, Johan Lantz och Elov Olsson. Dessutom hade vi lagledare Erik Ahlström och inspiratör/maskot Markus Ahlström. Som lag kom vi 8:a och slog meriterade länder med betydligt fler och mer meriterade deltagare, tex Nya Zeeland, Schweiz, Tyskland, Ryssland och UK. Vi tog också ett Guld via Emelie Forsberg som vann Ultran i stor stil. Superhärlig första dag då vi fick heja henne in i mål. Henrik fick dessvärre bryta ultran efter ett fall. Däremot hade vi Daniel Skog, som är ett fenomen i sig – detta var hans kortaste lopp på 1,5 år – som fullföljde som näst bästa svensk(a), lagom till vi skulle äta middag. VM’s första dag bjöd också på Vertikal-KM, en tävlingsform där man springer/går/klättrar uppför en backe med minst 1000 höjdmeter och max 5 km. Vi (eliten?) skulle starta sist, det var individuell start, och det drog ut på tiden. Dock ganska häftigt att få stå där och frottera sig med de andra löparna som man mest bara läser om. Det var min andra VK, men första gången med individuell start. På ett sätt skönt att inte behöva trängas, men samtidigt saknar jag att springa med ett motstånd. Början av loppet gick bra, i mitten tappade jag sugen, som dock återkom när det var dags för klättring. Jag sprang in på 50 min, 9 min efter segrande dam och totalt placering 17:e. Jag hade hoppats att formen skulle ha känts lite bättre och att jag hade orkat ”hålla i”, men är väldigt nöjd med placeringen.

Klätterdelen av vertikeln

Lördagen var ”vilodag” och vi tog det lugnt, yoga, bada, basta, shoppa. Min vana trogen vann jag ett presentkort på utlottningen efter loppet. Blir det inte seger, så kan det i alla fall bli vinst! J



Prognoserna inför söndagens Marathon hade visat på regn hela veckan. Jag trivs inte att springa i regn på tävling, men det är samma för alla. Lite svårt att veta vilka kläder jag ska ha, men valde att köra med linne och löparkjol, armvärmare och vindjackan i ryggsäcken. Första 15 km kändes riktigt bra. Bra fast, kände mig pigg och hade bra ”häng” på bättre löpare. Efter 15 km kommer första riktiga stigningen och jag kände tyvärr direkt att benen inte svarade som jag hade hoppats. OK, bara att köra på ändå. Det är ju VM och det är långt kvar, mycket kan hända. Upp på högsta toppen blev det riktigt kallt och blåsigt. Vindjackan hjälpte lite, men jag hade behövt ha ett par vantar, en mössa och benvärmare också. Kall och stel inför nedförsbacken så stod jag inte på som jag brukar. En miss i min planering gjorde också att jag inte hade med någon vätska inför sista stigningen och jag var då utan vatten i 1,5 h, vilket är allt annat än optimalt. Jag vill dock inte bryta utan vill fullfölja och vid sista toppen står Anette (som fotar och skriver för Utemagasinet, Åka Skidor m m) och hejar järnet och jag blir sjukt peppad. Sista utförslöpan, 6 km bara utför går därför riktigt bra. Jag tar t.o.m två placeringar på upploppet. Har sällskap av en ung fransman. Jag drar mest hela tiden och inför den sista kilometern är han totalt ovillig att gå om mig. En slags hederskodex eftersom jag dragit så vill han att jag ska få vinna vår interna fight. Hade exakt samma upplevelse på Matterhorn Ultraks i fjol där jag hade sällskap an en fransman och en Schweizare, som gjorde samma sak. Sämst med loppet, vädret och att jag inte hydrerade mig. Bäst var alla som stod och hejade, trots det usla vädret. Speciellt Daniel och Emelie som åkte skytteltrafik mellan olika kontroller för att heja på oss och andra. Min placering blev till slut 23:a och med tanke på förutsättningarna är jag väldigt, väldigt nöjd med det, även om placeringen inte är det primära för min del.


På måndagen passade jag och Amanda på at åka upp till Aguille-du-Midi. Lite turistigt, men ändå coolt att ha sett. Vi stannade halvvägs på väg ner och sprang den sista biten. Härligt att bara få springa i utförsbacke, i underbart väder, passera tre årstider under tiden.

Det var en fantastisk helg, med ett fantastisk gäng och det jag tar med mig mest är att det finns så många olika inställningar och infallsvinklar till trail/ultra/skyrunning, så många olika filosofier och att vi alla delar kärleken till detta, jag vill inte säga ”sport”, för det är något mer än så.