De senaste inläggen har mest handlat om tävlingar och även nu har det stått tävling på schemat. För mig har ändå fokus varit på något annat, på upplevelser, gemenskap, glädje över andras prestationer och förmågan att “vinna” över sig själv. Jag och Gunnar åkte upp till Boden 10 juli. Lillkillen fick stanna hos farmor, farfar och faster Camilla. Själv drog jag iväg i ottan 11 juli med tåget till Kiruna. Buss till Nikkaluokta, där jag stannade för kaffe och kaka. Ryggan fick åka med helikoptern till Kebnekaise fjällstation så att jag kunde springa upp. Det är en fantastisk sträcka från Nikka till Kebne, härlig terräng och fantastisk utsikt när fjällen tornar upp sig. Varmt och soligt var det också, inte som i fjol när det regnade, snöade och var 2-8 grader. Kom i samspråk med en tjej från Lund, Sara, på väg upp. Hon hade också springit Kullamannen (20k), men aldrig sprungit i fjällen och aldrig så här långt. Jag tycker att det är ganska mysigt att resa själv. Man blir mer öppen för att lära känna nya människor och kan styra tiden lite mer, vilket passar mig när jag är i fjällen och vill ta det lugnt.

Keb Arctic Run i fjol var mitt första riktiga bergslopp, om man inte räknar Fjällräven Classic som inte innehåller så många höjdmeter. Jag kan ärligt säga att jag hade överskattat min egen förmåga i förhållande till terrängen. Block och moränterrängen på baksidan av kebnekaisemassivet var då inte min bästa vän. I regn och snöslask halkade jag omkring där och tog mig knappt fram. Stukade fötter och ett smärre fall med skadad rygg och höft tog slut på all energi. Efter det loppet så gjorde jag två saker: 1) Bytte skor, till La Sportiva, som med en bakgrund inom klättersko vet att tillverka läparskor med bra fäste, och 2) Började träna på att springa på stenar. Dels hemma på vågbrytaren i västra hamnen i Malmö och dels på klapperstenarna på Kullaberg. I år var det därför dags för revansch. Placering och tid i loppet var mindre viktigt, jag kan inte påverka vilka andra duktiga tjejer som springer. Mitt stora mål med loppet var att bevisa för mig själv att jag klarar av terrängen.

Ett annat misstag jag gjorde i fjol var att inte ta med tillräckligt med varma kläder. Detta skulle dock inte vara något problem i år. Med 23 grader och strålande sol var utmaningen snarare att få i tillräckligt med vätska och näring (blir inte sugen på “mat” när det är varmt). Jag valde att gå ut ganska snabbt då det är singeltrack redan från början och ganska mycket utför, där jag brukar vara snabbare. Kom snabbt in i ett behagligt tempo som kändes bra men inte ansträngande. Fin klättring uppemot Tarfala där jag fick sällskap av Oskar Henriksson (även han skåning) och vi låg väl på plats 7-8 totalt. Strax innan kammen upp mot svartasjön övergår stigen i sten och det funkade jättebra. Jag visste dock att det skulle bli värre efter första kontrollen uppe på toppen. Kamstigningen gick väldigt bra och jag kunde t.o.m. springa delar av den. Den avslutas med ett snöfält med rep vilket jag uppskattade då det går ännu fortare. Först upp till första kontrollen och bergspriset säkrat (förutsatt att jag går i mål). Benen känns grymt pigga och terrängen är rolig att springa på. Jag känner mig säker. I ett hopp på ca en meter missbedömer jag dock min förmåga, landar snett på vänsterfoten (min bra fot), det krasar till och innan smärtförnimmelsen kommer hinner jag tänka: “Fan, gick den av nu, eller?” Det gjorde den tack och lov inte, det var “bara” en smärre stukning. Jag brukar stuka högerfoten några gånger per år, men sällan värre än att jag efter någon minuts linkande kan fortsätta. Så var det inte nu. Jag var tvungen att stanna direkt och linda foten. Mona medlöpare frågar om jag behöver hjälp, men jag bedömer att det nog ska gå bra. Under tiden blir jag omsprungen av tvåan. Väl uppe på fötter igen så går det faktiskt ganska bra. Jag springer om ledarinnan och en till kille, i blockterrängen, med stukad fot(!) och håller placering och tempo ett bra tag. Blir lite hjälpt av de relativt många snöfälten som håller foten nedkyld. Sen blev det mindre snö och blockterrängen övergår i fjällhed. Något som för de flesta, och även mig i fjol, är väldigt tacksamt efter det steniga partiet. Med en stukad fot var det dock precis tvärtom. På stenarna kan jag se exakt hur jag ska sätta foten och känner mig numera väldigt trygg och säker i den typen av terräng. På fjällheden däremot så ser man inte riktigt hur det ser ut under och det är lätt att foten vickar till åt något håll. Inga problem för en frisk fot, men otroligt oskönt med en stukad dito. Tempot gick ner, jag blev omsprungen men alternativet att bryta existerade inte. Vadet över forsen från kylde ner foten lite, men det var redan för sent. Den var varm oh svullen och varje steg kändes som knivar. Tur för mig frågade Liselotte som sprang förbi om jag ville ha en alvedon. Det hjälpte ett tag och jag kunde småspringa lite. På slutet tog jag det lugnt och sista 20 km gick jag. Seger och pallplats var borta. Jag bestämde mig för att ha en fin dag på fjället och inte sabba foten ytterligare. Vädret och omgivningen kunde jag knappast klaga på så det var riktigt trivsamt. Mot slutet kom två killar ikapp mig, men de kom aldrig om, även om jag bara knatade. Det går lite svagt uppför och min “gamla” Fjällräven-kollega Maarit har lärt mig hur man går riktigt fort. Så jag lyckades hålla undan. I sista nedförsbacken innan fjällstationen (20 meter från mål) springer de i alla fall om mig. Detta har jag aldrig varit med i alperna. R finns en slags hederkodex om att den som dragit också får ta åt sig äran och gå in först i mål. Både på Mont Blanc Marathon och Matterhorn Ultraks var det så då jag i slutet av båda loppen drog en liten klunga (av killar) som sedan vägrade gå före mig över mållinjen.

Nöjd över att ha klarat terrängen, över att ha tagit mig i mål och en hedersamt bergspris. Sara, som ju inte hade sprungit så här långt innan kom in som 2:a!! Superbra!

Jag hade tänkt stanna några dagar och springa upp på lite toppar. Dagen efter var det inte direkt läge. Jag hyrde i stället ett par klätterskor och en padda och tog mig till boulderområdet nere vid Elsas bro. Mysigt, med en hel del enklare problem som passade mig den dagen.

Måndagen var min sista dag och jag ville göra något. Foten kändes bättre, men inte springbar. Jag bestämde mig för att ta mig upp på toppen längs västra leden. Eftersom jag inte kunde springa så fick jag gå snabbt. Benen var naturligtvis pigga då jag inte tagit ut mig på loppet. Åt frukost i lugn ro och vid halv nio begav jag mig i väg. Det kändes superbra, starka ben och bra flås. Varmt var det, men jag fyllde på med vatten i jockarna längre ner i dalen. Tre timmar senare var jag uppe på toppen.
Snön hade smält på bra och toppglaciären var synlig på flera ställen. Jag fick låna ett par stegjärn av en österrikare som faktiskt var före mig upp på toppen den dagen. Väl uppe kunde jag stanna och njuta av den fantastiska utsikten. Det kom upp ett par andra killar i löpardojor, som också hade tagit tre timmar på sig. På väg ner tog jag det lugn och gick förbi gamla toppstugan. En härlig dag och foten kändes helt okej.

På kvällen blev det en lugn löptur på stenhällarna bort mot Singi.

En helikoptertur mot Nikka och tåg till Boden där jag fick vila lite hos svägerskan i några dagar innan Björkliden.