Det två mest grundläggande, primitiva och starka känslor vi har som människor är nog kärlek och rädsla. Dessa två känslor kan få normalt rationella människor att göra de mest ofattbara saker och fungerar som extremt starka drivkrafter, både på bra och dåliga sätt.

Så här ser den lättare delen av banan ut.

Mina bästa träningsdagar är när jag är på Kullaberg och kombinerar löpning med scrambling och frisoloklättring. Det är en sådan frihet att få röra sig snabbt och fritt i bergsterräng och jag älskar att springa på bergshällar och klippblock. Trofeo KIMA är ett lopp som Kilian Jornet beskriver som “Mountaineering with some running in it”. Loppet är 52 km och har 4200 höjdmeter. En stor del av banan springer och klättrar man över 2500 möh. Terrängen består mest av stora klippblock och så finns det lite snö och mer teknisk stig. Man passerar sju pass och vid fem tillfällen klättrar man via ferrata (utan sele). Den värsta delen var en flera hundra meter hög lodrät klippa på vilken man får klättra upp några hundra meter och just denna var också klättertekniskt svårast, mest för att den var så brant, nästan vertikal och exponerad då man klättrar vid ett stup.

Denna bild är tagen med folk som har rätt utrustning, hjälp och sele. Det hade inte vi och anledningen är främst att minimera en annan riskfaktor på berget – tiden man är ute. Precis som vid bilden var det stundtals mycket tät dimma så man fick inte/slapp se hur högt det var.

Fredrik följde med på denna resa, bl a för att han ville få chansen att cykla några klassiska Giro d’Italia-klättringar som finns i närheten. Vi flyger ner på fredagen (loppet är på söndagen) och tar hyrbilen till vårt hotell, ett gammalt termbad som ligger i en fin bokskog precis vid bergens fot och där vägen slutar. Vi har kört rakt norrut från Milano, passerat Comosjön och är bara några kilometer från gränsen till Schweiz. Lugnet infinner sig snabbt.

Vid middagen sitter vi vid bordet bredvid skyrunningfederationens president, Marino och managing director, Lauri. Vi pratar lite och Marino berättar lite alpinisthistorier, om hur han klättrade Nanga Parbat på 80-talet, Broad Peak, Masherbrum och K2. Hur man och flera andra fastnade i snöstorm och förfrös fötterna. Jag tänker att det här loppet nog inte är så farligt i jämförelse.

San Martino, där vi bodde är ett riktigt klättermecka. Där finns allt, bouldering, sport (fina välbultade leder precis vid parkering), trad, bigwall och alpinism. Nästa gång tar jag med mig klätterskor och sele, i stället för isyxan och stegjärnen som fick följa med oanvända denna gång.

På lördagen kan jag inte hålla mig utan beger mig ut för att reka delar av banan. Jag hikar upp till den näst sista check-pointen, Refugio Gianetti, 1700hm på 6km och förundras över hur snabbt landskapet förändras. Bokskog som övergår i barrskog, därefter ängsmark och sist sten. På 2000 meters höjd ligger en liten gård med kor och hästar som går i det fria. Från Gianetti traverserar man längs med bergskammen på stora stenblock en bit och sedan på lite mer teknisk stig. Efter ca 5 km kommer man till en via ferrata-klättring, där man har hjälp av kedjor på väg upp. ”Holy shit!”, tänker jag. ”Detta är inte sant!” Jag har läst om loppet och tittat på mycket bilder oh också förstått av tiderna som presteras på loppet att det är riktigt tekniskt, brant och exponerat, men när jag står och tittar upp på klippan med kedjorna så tror jag inte att det är sant. Det här är ju farligt!

Jag brukar inte ha några speciella tävlingsnerver, men på söndagen var jag nervös. Inte så mycket baserat på själva tävlingen, resultat eller prestation, utan mer baserat på att det var lite läskigt. Min plan var att gå ut hårt och försöka springa så mycket som möjligt upp för den första stigningen som tar en upp på kammen. Den var ca 15 km lång och 2000 höjdmeter. Det gick förvånadsvärt bra och jag kände mig stark och snabb. Första cut-off-tiden på första toppen var satt till 3:30 och jag var där efter 2:30, vilket inte var så långt efter täten. Därefter är det först en brant nedstigning med via ferrata och därefter ett snöfält. Fortfarande ganska hoptryckt fält och när jag klättrar ner och håller mig i kedjan så kommer en sten farandens av någon uppifrån och träffar mig på armen. Tur för mig, så var det en liten sten. Jag vill där och då helst inte tänka på vad som hade hänt om den var lite större. Fallhöjden var ca 50 meter just där och väggen nästan lodrät.

Jag bestämmer mig för att ta det relativt lugnt för att behålla fokus. Jag känner mig dock väldigt trygg i den blockterräng vi nu springer på och springer jämt med mina medtävlande. Jag tänker lite på alla som tycker att jag är galen som springer på vågbrytarna i hamnen. Det är ju ingenting i jämförelse nu när jag dansar runt på stenarna här på 2500 meter över havet. Vi passerar några fler klätterpassager och ett stort snöfält där man kan åka ”skidor” nerför vilket ger lite kul omväxling. Andra cut-offen är vid 6 timmar och jag är där vid 5:25 och känner mig väldigt trygg med att klara den sista, som ”bara” är 10 km bort och jag har tre timmar på mig.
Kaise Enman, damvinnaren, på det ställe där jag blev träffad av en sten.

Det börjar bra och jag tar det extra lugnt för att inte ramla och fokuserar på att ta mig fram säkert, både springandes och klättrandes. Här kommer tre klätterpassager och de blir succesivt värre och värre. Vid den andra, Passo Qualido, ska man traversera upp som för en trappa vid sidan av ett väldigt högt stup.
Passo Qualido, där vi går/klättrar upp precis ovanför stupet.

Jag tror att vi snart är framme vid kontrollen och då kommer den värsta passagen, Passo Camerozzo. Den är väldigt brant och har inga extra steg så man får helt enkelt förlita sig på sin klätterkompetens. Svårighetensmässigt ligger den på ungefär grad 3, vilket inte är svårt på något sätt, men när man klättrar brevid ett stup på flera hundra meter så är man inte så kaxig. Den här vill heller aldrig ta slut. Jag har valt att försöka göra klättringarna ganska snabbt (men säkert) eftersom de blir mindre jobbiga då, men ett tag blir jag orolig om jag ska orka hela vägen till toppen. Jag skulle uppskata att klättringen här var ca 400 höjdmeter och den tog mig ca 45 min, fast jag gick på rätt snabbt. Jag ska erkänna att jag var lite rädd här. Även om jag känner mig trygg med den tekniska utmaningen så kan ju alt hända (man kan tex få en sten i huvudet). Jag var rädd, men hade ingen panik, och på det sättet så gjorde rädslan att jag kunde hålla ett extremt fokus under hela loppet och det var en märklig känsla.

Toppen på den hösta klättringen. Vi passerar i V-formationen mellan de två små topparna och tar oss ner på väggen man ser. Uppförsstigningen på andra sidan ser ungefär likadan ut, men är betydligt längre.

Väl uppe vid denna topp är det bara 50 min kvar tills tiden är ute. Jag vet inte hur långt det är kvar och kan inte se hyttan dit vi ska. Börjar känna mig lite orolig, men vill ändå inte stressa. Jag tänker att de kanske ger mig lite extra tid. Jag har läst i reglerna att de kan ge 15 min extra om de bedömer att atleten är fräsch, vilket jag absolut kände mig. Jag tänkte också på att jag ju hade sprungit den sista sträckan dagen innan och visste vad den skulle gå ut på. Sista biten får jag draghjälp av några italienare, tyvärr räcker det inte och jag missar cutten med ynka 5 min. Grymt besviken är jag och tänker först att jag ska fortsätta, vilket är OK för arrangören, men då på egen risk. Men besvikelsen sköljer över mig som en våt filt och jag bestämmer mig då för att ta mig ner till hotellet samma väg som jag gått upp dagen innan.

Jag är besviken för att jag inte klarade det, eftersom jag innerst inne inser att det betyder att jag måste tillbaka.

Dagen efter kunde jag dock vara nöjd med delar av min insats. Nöjd över att jag sprang på så snabbt i början och ändå inte blev trött längre fram i loppet, att jag orkade med en tung fysisk ansträngning under tio timmar, trots ett relativt hårt pass dagen innan, att jag klarade av de tekniska delarna av loppet så bra och även vågade springa på även i de brantare utförslöporna och glad att jag utamanat mig på min egen gräns.

Kärleken är störst, min kärlek till bergen är större än min rädsla. Det är så fantastiskt vackert och så härligt att få ta sig fram fritt i bergen. Jag ser fram emot nästa KIMA om två år.