Under Kima slog jag vid ett tillfälle i smalbenet. Det gick hål ända in till benet och en svullnad har tagit relativt lång tid att läka. Följaktligen har löpningen fått stå tillbaka. Det positiva med det är att min stukade fot nu läkt helt och fullt. Det negativa är springabstinensen. Efter att ha varit på hög höjd två helger i rad och toppat formen, så har jag nu hittat en form som är helt grym. Innan jag åkte till Italien anmälde jag mig till ett cykellopp här i Skåne, Malmö Velo Classic. Det finns två sträckor, 75 och 120 km och jag anmälde mig i den kortare, naturligtvis eftersom jag inte cyklat längre än 9 mil på över 20 år. När jag anmälde mig så hade jag cyklat två gånger i år, mina två pass på Hallandsåsen. Less is more, right? Jag har aldrig kört i klunga och vet väl allmänt sett ingenting om cykling. Efter att Kima inte riktigt blev som jag tänkt så såg jag ändå fram emot en alternativ tävling som jag kunder göra bara för skoj. En och en halv vecka innan så provkör jag den korta sträckan och det på en tid enbart några minuter långsammare än fjolårets vinnare. Får lite hybris och provkör den långa sträckan några dagar innan loppet. Det gick också bra varför jag bestämmer mig för att ändå köra den långa, “riktiga”, sträckan. Klungkörning då? Jo, hinner få in då totalt tre pass där jag får träna att köra klunga med erfarna cyklister. Så totalt fem cykelpass och 36 mil i benen. Laddad!

Inför tävlingen är jag nervös. Inte så mycket för själva loppet. Jo, tidigare hade jag varit rädd för klungkörning och de risker som följer med det, men efter Kima så är det bestående intrycket att så länge jag (bokstavligt talat!) sannolikt inte kommer att dö om något händer, så är det lugnt. Jag var nervös för allt runt om kring. Kommer jag i tid, finns det parkering, hinner jag gå på toa, hittar jag rätt startled, etc.

Race day! Nervositet är bra för mig. Ofta har jag svårt att tagga till och är för lugnt inför tävlingar. Allt fungerade perfekt, jag kom i tid, hittade bra parkering, uppvärmning m m. Jag ställer mig nästan längst fram i startled och taktiken är att gå ut hårt och hänga med förstaklungan ända tills det spricker upp. Starten går, jag hänger med bra och har inga problem att ligga i ett högt tempo från start. Efter ca 2 mil börjar det luckras upp och jag hittar en bra klunga att hänga med och vi kör ihop till den första, av två, backar, Slimmingebacken. Klungan splittras upp då olika cyklister uppenbarligen har olika klättringskapacitet. Jag hänger med i mitten ända upp på toppen och då inser jag vad min styrka är – att jag inte blir trött av klättringen – och kan trampa på i ett helt annat tempo än de andra. Nu försöker jag då komma ikapp de som drog ut först uppför backen. Lite slitigt, men jag vet att jag har bra återhämtningsförmåga så det gäller bara att bita i och köra ikapp. Nu är vi en lite mindre klunga och snart kommer nästa backe, Kläggeröd, och historien upprepar sig. Nu är jag återigen själv och kör på för att komma ikapp, plockar upp först en och sen en till och nu är vi tre som kan köra tillsammans. Märker nu att jag till skillnad från de andra klarar av att ligga i samma tempo som i början av loppet, fast vi kört 3/4. De andra kroknar lite och jag får dra mest för att det inte ska gå för långsamt. Sista milen hittar jag en lite större klunga där vi kör en fin belgisk kedja i lätt medvind. Cykling när den är som bäst. Jag är starkast i gruppen och inför målgång så tar jag en spurtstrid med ledaren i den gruppen. Kommer i mål som 2:a på tiden 3:46. Jag är otroligt nöjd, men samtidigt så undrar jag vad jag hade kunnat göra om jag gått på lite hårdare från start. Jag känner mig inte ens trött! Det bästa med hela loppet var att jag tyckte att det var roligt och njöt från start till mål. Det ger definitivt mersmak och jag kommer absolut att köra med cykling som alternativträning framöver. Jag har redan hunnit investera i en cyclocross och anmält mig till ett dito lopp i Oktober.