För en dryg månad sedan köpte jag en cyclocross. Jag ska villigt erkänna att som den cykelnovis jag är hade väldigt dålig koll på vad det var och vad man egentligen ska använda den till, men den var fin och man kan väl säga att jag köpte den mer med hjärta och mage, än med hjärna. Efter att ha blivit introducerad till sporten genom ett par pass på sibbarp här i Malmö så är jag faktiskt riktigt biten. Den har farten som en landsvägscykel, men klarar tekniskt (en del) som en mountainbike och cyclocrossträningarna är utmärkta pulshöjare.

I söndags var jag med och körde Kastbergaloppet utanför Eslöv. Det är egentligen inte ett riktigt cyclocrosslopp, utan mer ett grusvägslopp där en cx kommer väl till sin rätt. Vi hade provkört banan helgen innan, i helt underbart fint höstväder. Söndagen skulle dock visas sig vara en av de regnigaste dagarna på länge med mer än 30 mm regn. Det var dock ganska varmt och jag bestämde mig pö uppvärmningen för att köra utan benvärmare.

Starten går. Jag tycker att jag ställt mig ganska lång fram men reagerar på att det går rätt långsamt från start. Får inleda loppet med att köra om för att hitta ett bra hjul. Det är ryckigt i början, men jag störs inte nämnvärt av det, vet att en av mina styrkor är just att klara tempoväxlingar bra utan att bli trött. Efter några kilometer ska vi korsa en större äg där det står flaggvakter. Alla framför svänger till höger ut på vägen. Jag har ett svagt minne av att vi ska rakt fram, men väljer ändå att följa de andra. Efter ett tag inser jag att vi är fel och vänder. Nu är jag själv och får börja jaga. Jag har tappat från start och är rejält frustrerad, använder den känslan för att mobilisera energi att jaga ikapp. Kör mestadels själv i denna jakt, har sällskap någon del av sträckan, men mest ägnas tiden till att avancera i fältet. Det blir ingen vila, utan hårt arbete fram till halva loppet då jag hittar två cyklister som jag kan köra med. Vi är relativt jämnstarka och turas om att dra. Efter ett tag så verkar en av de andra få problem med sin cykel och kliver av, nu är vi bara två. Kör i kapp ytterligare en som dessvärre inte är tillräckligt stark att hjälpa till att dra. Nu känns det bra igen, jag får lite vila och det är roligt med sällskap. Det är roligt med cykling där man i en tävlingssituation faktiskt kan hjälpa varandra så att båda når bättre resultat. Efter ett tag när jag drar gör jag dock en felnavigering. Vi blir osäkra och jag tar fram min gpx-fil på klockan och inser att vi kört ca 2 km för långt. Gahh! Bara att vända och köra på. Ca 10-15 km från mål så kommer vi i fatt en klunga som jag då redan kört om en gång. Det är några bekanta till mitt sällskap och han väljer att ansluta. Själv är jag mest frustrerad över alternativet då jag redan kört om denna grupp en gång. Jag är inte sugen på en klungspurt. Alternativet verkar inte så rimligt dock, det blåser motvind och även om jag känner mig stark så är väl möjligheten att bryta sig ur och dra ifrån relativt liten. Eller? Efter att ha rullat med klungan en stund känner jag att idag är en sådan dag där ingen kan slå mig. Jag bestämmer mig ca 10 km från mål för att dra ifrån och passar på när vi kommer ut på ett asfaltsparti. Kör för allt vad tygen håller, får med mig ett sällskap, vilket är trevligt men inte någon draghjälp. Benen känns starka och jag blir inspirerad av att jag klarar av att fullfölja och utöka avståndet. Snart känner jag igen mig och jag vet att det bara är en liten backe, en högerkurva och sedan en vänsterkurva. Eftersom jag har sällskap så får jag möjligheten att spurta, fast egentligen känner jag att han ändå inte skulle passera mig, som en gest av uppskattning för draghjälp. Jag tar ändå i på slutet och det är underbart att känna att kroppen svarar fast jag kört så hårt hela loppet och speciellt på slutet. Det är underbart att känna att jag inte tar slut och att det hela tiden finns mer krafter att hämta.


Sonen (4 år) tittar på bilden ovan: “Mamma, vad snabb han är.” Jag: “Det är ju mamma.” Sonen: “Mamma, du är snabb!” smiley

Efter målgång är det trevligt mingel, korv, soppa, kakor och kaffe i överflöd. Lera har jag ungefär, nä faktiskt, precis överallt! smiley

Trots felkörning (var jag dock inte ensam om) så blev jag bästa dam och preliminärt (tidtagningen innehåller vissa fel) 20:e totalt (av 92 startande). Efter velo classic så har jag väl dubblat min träningsdos och är nu uppe i totalt 9(!) träningspass i år på cykel och är självklart väldigt nöjd med resultatet. Jag undrar fortfarande hur cyklingen skulle gå om jag faktiskt tränade. Kanske dags att ta reda på?

Arrangemanget är på sitt sätt kanske ett av de bästa jag varit med om. Visst är det uppstyrt och välorganiserat i schweiziska världscuptävlingar och visst finns det både god mat och hjärta i italienska dito, men det här var som en lång, mysig söndagsmiddag med familjen. Hemlagat i massor, trevliga funktionärer, välordnat på många sätt. Att jag körde fel är enbart mitt eget fel. Tidtagningen fungerade heller inte optimalt då nummerlapparna blev skitiga, dock gjorde killarna i tidtagningen gjorde ett hästjobb och det är ett motionslopp så spelar det mindre roll. Detta kommer absolut att bli ett stående inslag i tävlingskalendern!