Blog Image

Anna Eriksmo

Medley

Träning Posted on Sat, March 14, 2015 19:33:08

För att utveckla min simning så har jag tagit in en personlig coach. Min kompis Anders är ”gammal” (han är yngre än mig…) simmare och samtidigt väldigt duktig på att både hitta de där små detaljerna som jag behöver ändra på och att pedagogiskt få mig att förstå vad jag ska göra för att få till dem. Jag simmar främst för att det är kul och för att jag vill kunna simma snabbt i havet. Målet är inte främst att bli snabb frisimmar som startsträcka i triathlon, men det kommer förhoppningsvis som en bi-effekt.

Nu när jag har en personlig coach så försöker vi göra det som är kul, och vad är roligare än att lära sig nytt. Som autodidakt (självlärd) simmare så är frisim den enda teknik jag behärskar sedan tidigare. Första steget blev därför att lära sig fjärilssim. Det har länge varit lite av en dröm att få kunna simma fjäril, eftersom det är det tuffaste och jobbigast simsättet. Första gången vi försökte kändes väldigt skumt. Alltså jag fattar inte att det är ett simsätt, man kommer ju inte ens framåt!!! Och jag som trodde att det största problemet skulle vara att jag inte skulle komma upp till ytan och andas… J Den delen funkade faktiskt förvånansvärt bra. Starka armar, tack och lov! Jag skaffade ett par simfötter och tränade kicken och efter några gånger som rörde jag mig faktiskt framåt. Jag är otroligt stolt över att kunna simma 25 meter fjäril idag. Anders tror att jag ska kunna simma 200 meter till sommaren. Hmm…

Min självuppfattning har alltid varit att bröstsim är det jag är sämst på. By default, eftersom det är det simsätt som kräver mest teknik och jag i allmänhet har dåligt att ta till mig teknik. Till min stora förvåning så kläcker han ur sig: ”Var har du lärt dig bröstsim?” (Ja, jag vet, säkert låg där lite självförtrondeförstärkande smicker i den frågan också, men ändå.) Det har jag inte, men tydligen låg där något i min benspark som var värt att bygga på. Jag har ju aldrig fattat bröstsim, trodde att det var med armarna man simmade. Man borde kalla det för höftsimning eftersom det är med höften man simmar, armtaget är bara för nivåreglering.

Ryggsimmet ÄR min sämsta gren, mest för att jag inte är tillräckligt rörlig i axlar/skuldror, men det är något graciöst och harmoniskt med ryggsimmet som gör att jag gillar det. Dock är jag alltid rädd att jag ska slå i huvudet i kaklet (även om det aldrig hänt och med tanke på tempot så skulle det inte vara en så kraftig smäll) 😉

100 meter medley blev det här i veckan. Ett lyft från föregående veckas 50 meter medley. Jag blev grymt inspirerad av min vän Cristoffer som blev 8-9a i klubbmästerskapet över 100m medley. Kanske en dag för mig med. Anders berättar att han någon gång kört 800m medley. 2019, tänker jag mig att vi siktar på J

Simma lugnt!



Cykelvecka

Träning Posted on Fri, March 13, 2015 17:30:45

Våren kom tidigt i år. Säkert blir det något bakslag, men just nu njuter jag av solen. Vårsol är cykelväder. Visst jag gillar att cykla i regn och blåst också, men solen är fantastisk. I måndags var det tänkt att göras landsvägspremiär. Punka på framhjulet upptäcktes precis när jag skulle ut, så jag pumpade upp däcken i crossen och tog mig ut på en lugn, finns kvällstur längs solnedgången i havet.

I tisdags skulle jag köra lite MTB längs en ny slinga vid brofästet vid Öresundsbron. Skulle få den visad. Ett möte på jobbet om möteseffektivitet gick över tiden (sic!) och jag missade visningen, men fick några fina rundor längs den gamla banan och i ärlighetens namn är min form inte riktigt ”där” än så det var ändå bra.

I torsdags blev de så äntligen lvg-premiär, på riktigt. Dock höll det på att gå åt skogen då vi missat en distans när vi bytte kassett förra veckan. Lite mekhjälp och så ut igen. Fick sällskap av min vän Andreas och vi körde en otroligt fin runda uppe på Söderåsen, återigen både backar OCH distans. Behöver jag nämna att jag var rätt trött efteråt. Andreas fick däremot vila mellan backarna och var oroligt stark.


Arbetsveckan avslutas med fredag och som after-work skulle jag kört lite MTB alt cross vid brofästet med några triathleter från klubben. Cykelbenen är dock helt slut, så jag kunde inte ens med en ”hyggerunda”. Cykelveckan kan väl inte sägas ha blivit precis som planerad, men det blev bra ändå och jag fick vara ute på tre av mina cyklar. När solen skiner är allt bra smiley

Nu är arbetsveckan och därmed cykelveckan till ända. I morgon blir det traillöpning, igen. Söderåsen från ett annat perspektiv.



Att vägga…

Träning Posted on Thu, March 12, 2015 11:21:22

De senaste fem veckorna har jag varit mer eller mindre förkyld. Inte så mycket att jag varit hemma från jobb och jag har fortsatt att träna vissa pass, dock betydligt lugnare, kortare och färre pass. Efter fyra veckor var jag riktigt less på att aldrig bli frisk och gjorde det som behövdes, dvs sjukskrev mig fyra dagar och avstod helt från all träning. Lagom till helgen kändes det bättre vilket var tur för jag skulle på MTB-läger. Jag hade i och för sig inte tänkt att det skulle vara så blodigt då det var ungdomsläger med Staffanstorp CK och jag hade med min fyraårige son, Gunnar. Jag hade nog mest tänkt hänga lite med honom och det är inte så jobbigt, ju. Vi var där fredag till lördag, vilket kändes lagom för en fyraåring. Gunnar hänge dock med de andra kidsen och jag fick lite barnvakt av de andra föräldrarna så det blev två fina och tekniska pass under lördagen. Lagom så där efter sjukdom.

På söndagen sken solen och jag åkte upp till mitt älskade Kullaberg. Tanken var att få till många höjdmetrar, men också få till ett långt pass. Så här efteråt inser jag att jag brukar göra antingen eller, inte både och. Lånpassen denna vinter är lätt räknade på ena handens fingrar. Att köra höjdmetrar OCH långpass samtidigt, direkt efter sjukdom, kanske är att ta sig vatten över huvudet, men jag brukar sällan se begränsningar i det jag gör. J Så jag börjar med några backintervaller upp och ner för Nimis och Håkull, därefter springer jag längs skåneleden till Mölle och samma väg tillbaka (i stället för att ”gena” på skogsvägen tillbaka). Med ca 7 km kvar så tar jag helt slut. Jag har fått hushålla med vattnet då ingen av vattendepåerna har öppnat för säsongen och har valt att inte äta något under passet. Har ni varit ute i drygt tre timmar, avverkat 1000 höjdmetrar och 23 km. Börjar gå i stället för att springa, men all ork är borta och det går väldigt långsamt att gå. Jag orkar inte gå snabbt så jag kan lika gärna springa långsamt. Värst är det på platta partier, där orkar jag ingenting. Utför är inga problem, det är bara att släppa i väg fötterna och på något märkligt sätt har jag ändå en del kraft i låren för att orka springa uppför. Tar mig på något sätt ändå tillbaka till bilen, den sista biten kändes ändå rätt bra. Det är mest av allt en mental utmaning. Jag är ganska bekväm som löpare och vill att det ska ”gå lätt”, så detta var nog väldigt nyttigt för mig. Jag kan inte komma ihåg när jag kände så här sist. Vet att jag hade en dipp under Matterhorn Ultraks i fjol i sista långa uppförsbacken, som aldrig ville ta slut.

Så lärdommar: Tänk positivt, en dipp åtföljs nästan alltid av en period som känns lättare. Se till att få i dig näring INNAN du tappat all energi och såklart vätska också.

Ändå en skön känsla av att klara av ett sådant pass, med tanke på den form jag är i. Jag kan också konstatera att jag tappat lite av den distansblindhet jag haft tidigare, tex förra vintern då alla helgpass var minst fyra mil…. 30 km ÄR långt!



Mitt sjätte sinne

Träning Posted on Mon, January 12, 2015 17:50:17

På nyårsdagen var jag äntligen tillbaka på mitt älskade Kullaberg för ett härligt långpass med många backar. Jag trodde att kroppen skulle vara mer sliten efter nyårsafton. Nä, inte som ni tror, utan för att jag dels sprang tävling (Sylvesterloppet i Malmö) och dels avslutade dagen/kvällen med 90 min hot-yoga. Tvärtom, så var kroppen fräsch och jag hade inte så noga koll på varken tid/distans (hade glömt klockan hemma) eller när solen skulle gå ner och jag hade naturligtvis pannlampan i bilen. På hemvägen hann det därför bli allt mörkare, och jag tog delvis en ny väg och var därmed osäker på hur långt det var kvar. På ett ställe sprang jag fel och fick vända. Var rätt trött och törstig då alla vattenstationer är avstängds så här på vintern. Det blev mörkare och mörkare och jag funderade lite på hur jag skulle komma hem helskinnad, jag som normalt har svårt att stå på benen även vid dagsljus (och platt underlag). Jag började tänka på mina fötter som ett extra sinne, som att jag använde fotsulorna till att ”se” med och märkte direkt att det blev en helt annan känsla. Jag var mycket mer medveten om hur underlaget såg ut utan att jag behövde (eller ens kunde) titta på det. På trettondagen var det dags igen, en ny löprunda i skymningen. Denna gång var jag aldrig mer än 10-15 min från bilen (och pannlampan), men jag behövde aldrig hämta den. Igår fick jag dessutom veta att signalerna från foten når hjärnan snabbare än synintryck, vilket känns logisk ur ett evolutionärt perspektiv (”trampa inte på den där giftiga taggen”) och det bekräftar också att känslan är rätt. Jag skulle vilja uppmana alla, och kanske främst de som springer i terrängen, att prova. Tänk på dina fotsulor som att de är dina ögon. Prova också att blunda kortare stunder när du springer. Märker du någon skillnad?



Passion och innovation

Träning Posted on Wed, December 17, 2014 10:54:17

Senaste veckorna har som sagt varit rätt lugna dels pga div småsjukdomar och dels pga att det är säsongsvila. Jag gillar den tiden på säsongen, jag försöker öppna upp för lite nya tankar och idéer, funderar på nästa tävlingssäsong och försöker utveckla träningsmetodik för densamma. Jag börjar i en annan ände än de flesta, inte med vilka mål jag vill uppnå, utan med vilken känsla jag vill ha. Passion och innovation är två ledstjärnor för mig. Med passion så menar jag att jag vill njuta av det jag gör, inte nödvändigtvis att alla pass ska kännas som roliga (det finns pannbenspass också), men att jag i det stora hela ska se det som ”upplevelser” och inte som ”träning”. Med innovation så menar jag att jag hela tiden vill utvecklas och hitta nya, gärna okonventionella inslag i både träning och tävling. Jag brukar tänka så att om jag gör som alla andra så kommer jag inte att bli bättre än dem, så jag försöker alltid hitta en annorlunda och unik väg. Det funkar såklart inte alltid, men de gånger det gör det så vet jag att jag är själv om ”min väg” och då har en fördel.

Chamonix i somras efter VM. Åker tillbaka på tisdag och då det inte är så mycket snö än så åker löparskorna med.

När passionen och innovationen får fungera i samklang så finner jag stora synergier i min träning. T.ex. så är jag övertygad om att jag blir en bättre utförslöpare av att träna klättring eftersom det ger mig en stark bål som krävs om man ska kunna springa snabbt nerför. Jag tror också att jag blir bättre på MTB av att köra slackline då det ger mig bättre balans. Jag tror också att jag blir en bättre operwater-simmare av att surfa då jag dels aldrig kommer att vara rädd för vågor och dels får en speciell vattenkänsla av surfingen (dessutom får man starka armar av att paddla explosivt). Landsvägscykling, framförallt i kuperad terräng, kompletterar bergslöpningen då de båda bygger på starka lår och kraftiga lungor (och mod när man ska springa/cykla nerför). Tempolopp triggar samma krafter som vertikala-KM, båda är relativt korta (ca 40 min), kräver maximal ansträngning för lungor och ben, samt att man cyklar/springer själv vilket kräver viljestyrka och pannben.

STPLN is my playground…

Vilken känsla vill jag då skapa 2015? 2014 har varit ett väldigt upplevelsefokuserat år. Så till den grad att jag lunkade runt Matterhorn på en tid som möjliggjorde backintervaller på 4000 möh dagen efter, mao alldeles för lugnt för en världscuptävling. Känslan jag vill ha för 2015 är: Fart, (överkommen) Rädsla och Kraft. Farten innebär att jag kommer att köra lite kortare löptävlingar, typ 20-30 km. Rädslan är att jag ska utmana mina rädslor mer, tex genom att springa mer tekniska (och snabba lopp), köra MTB-tävlingar, och utmana mig själv mer i klättring/scrambling. Kraft är att jag ska ta ut mig. Jag ska även köra lite kortare, intensiva tävlingar tex vertikala-KM och kanske cykeltempo och/eller någon landsvägslöpning.

Det hann bli några fina kvällspass under tidig höst inann pannlampan åkte på…

I mitt träningsupplägg så kommer jag under vintern att fokusera på grundstyrka, snabbhet och teknik. Under tävlingssäsong tränar jag ingen styrka, klättringen räcker väldigt bra. Men nu kommer jag att köra funktionell styrka för core, ben, höft och fötter. Snabbhet tar tid att bygga upp så därför börjar jag redan nu. Kör en del intervaller och snabbdistans, både backe och platt, både teknisk terräng och slätt. Teknik för min del bygger mest på träning för att kunna springa snabbt i brant och teknisk terräng. Det handlar en hel del om balans och en hel del om att utnyttja kroppens biomekanik för att skapa ett ”säkert” löpsteg, så att man inte tappar balansen när man t.ex. skulle springa på en våt sten eller trädstock. Upplägget skiljer sig nog en del från vad andra tränar så här års, då många fokuserar på mängd och distans. Jag försöker hålla nere på distanserna (även om jag ibland inte kan låta bli att ta ett långt och lugnt pass ute i skogen eller på klipporna på Kullaberg) och tiden och i ställer köra fler pass i veckan. På så sätt tränar jag även kroppen i återhämtning. Försöker köra styrka/yoga/trainer på morgonen, simning/löpning på lunchen och cykling/traillöpning på kvällen. Samma träningsmängd egentligen som förra vintern, med den stora skillnaden att jag då körde ca 4-5 pass i veckan och nu 10-15 pass, varav inget pass längre än 2h. Enligt mitt tänk är längd/mängd överflödigt så här tidigt på säsongen. Man sliter bara på kroppen och vad jag tror att de flesta har mest nytta av med mängdträning är den mentala biten (att stå ut med långa pass) och det känner jag inte att jag har något problem med.

Nu är det surfsäsong, riktigt bra höststormar och på lördag är det dags igen smiley
Det dröjer nog ett tag till innan jag kan se så här avslappnad ut efter ett OW-pass… Brr..

Passion och innovation ja, det är ingen tillfällighet att jag valt att samarbeta med La Sportiva som har ”Innovation with Passion” som sin slogan.

Ibland måste man göra sånt som bara är roligt. Inget får igång adrenalinet som några varv på Nürburgring.smiley



Hösten, en tid för njutning, inspiration och innovation

Träning Posted on Fri, October 17, 2014 16:33:09

Jag älskar hösten, egentligen älskar jag väl alla årstider då jag ju gillar förändring, men hösten är speciell. Med sina färger, disiga solsken och krispiga dagar. Att vara ute när löven faller, göra upp en eld och grilla korv, dricka varmt termoskaffe. Underbart! Jag gillar också hösten då den är en tid för reflektion och inspiration. Tävlingssäsongen närmar sig ett slut, nya planer och idéer inför nästa formar sig, jag höjer blicken och tittar utåt för att ge näring åt den ständiga förändring och utveckling som jag vill ha.

Några tankar har väckts hos mig nu under hösten:

– Klättringen fortsätter att utvecklas och jag vill fortsätta att lägga tid på det, både att bli bättre rent tekniskt, men också lära mig mer runt omkring så att jag bäddar för möjliga framtida äventyr.

– Cykling är faktiskt riktigt roligt och att jag redan är hyfsat bra utan att egentligen träna känns lovande. Tidsmässigt hinner jag nog inte med så mycket träning, mer som ett komplement till löpning, men tävlingar är roliga så mer av det. Nu startar också crossäsongen så då får jag tävla även under vinterhalvåret och slipper tävlingsabstinens.

– Jag har efter många år nu äntligen börjat ta simlektioner, vilket jag redan känner ger resultat. Jag har hittils inte hunnit simma mer än de pass som varit på söndagar, men det blir förhoppningsvis fler under vintern. Simning är för mig rekreation och återhämtning. Att kunna gå ner till havet varje morgon och simma är en vardagslyx som jag är tacksam för.

– Löpningen ska bli snabbare, mer teknisk och starkare. Jag har upptäckt att jag faktiskt tycker om att springa med andra, så mer av det, speciellt i de intervallpass som jag nu börjat köra.

– Hösten är bästa tiden för surf i skåne. De senaste två åren har jul- och nyårshelgerna varit grymma. Nu åker jag till Chamonix över jul med några klättervänner för att åka skidor, men nyårssurf kan bli episkt.

Alla träningsvänner, passa på att njuta lite nu efter säsongen, gör bara roliga saker och prova något nytt, hellst något utanför din komfortzon. Utveckling sker bara när vi är gör något utanför våra vanliga ramar



Alternativ träning

Träning Posted on Mon, August 04, 2014 20:25:31

Min stukade fot blir sakta bättre, men förra veckan valde jag ändå att skynda långsamt och ta tillfället i akt att ägna mig åt lite alternativ träning och andra aktiviteter. Måndagen började med lite filminspelning för Zone3 (våtdräkter). Det var en fin morgon och roligt att jobba ihop med ett riktigt proffs, Joakim Lloyd Raboff. Här kan ni se resultatet.

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152323496417149

Därefter drog jag och Fredrik upp till Båstad och Hallandsåsen för ett pass på landsväg, årets första för mig. Väl där fick vi sällskap av vår vän Aron, normalt baserad i Hong Kong, men på sommarsemester. Det blev några riktiga backar och jag tror at vi fick ihop ungefär 800 höjdmeter på 50 km. Långa, sugande backar. Helt i min smak. Det gick förvånansvärt bra. Jag hade inte så hänga förväntningar då jag cyklade med sådana rävar. Cyklingen är nog ett rätt bra alternativ för mig, i alla fall om det är mycket backar. Uppför så tränar jag samma element som i uppförsbackar i skyrunning, nämligen lungor, hjärta och lårmuskler (samt pannben). Dessutom är det skonsamt mot fötter och jag kände inte av stukningen någonting.

Tisdagen bjöd på klättring på Kullaberg. Vi var på Visitgrottan på nordsidan och det var en underbart fin dag och bra klättring. Jag började med en led i grad 6-, Buster Keaton. Balansig och med små grepp, men det gick. Sedan klättrade jag för första gången grad 6, den klassiska leden Baguette, som jag klarade på andra försöket. Allt på topprep dock.

På onsdagen blev jag utmanad av bästa Sara, som kom 2:a på Keb Arctic Run, i ett intervallpass. Vi körde lite tekniska backar på hemligt ställe i Malmö och det var riktigt nyttigt att köra tillsammans med någon, och dessutom trevligt. Sara är grymt stark uppför, så jag fick bra draghjälp.

På torsdagen var det klättring på Kullaberg igen och vi drog till Ablaham, också på nordsidan. Efter uppvärmning på Thunderlips (5+) gjorde jag två försök på Master and Servant (6) och kom nästan upp. Jag var 2 dm från ankaret, så lite surt, men nu har jag något at återkomma till. En väldigt trevlig led med lite tekniska utmaningar.

Även fredagen spenderades på Kullaberg, dags för det första riktiga långpasset. En lång tur i tid räknat (fyra timmar), men ”bara” 25 km. Passade på att utforska lite nya delar av nordsidan via scrambling och lätt frisoloklättring. Först scrambling från blå mal och upp i skogen (då jag inte hittade någon bra ”exit”, en tur ner till Valdemarsgrottan och ut på klipporna väster om grottan mot Gåsarännan.

På hemvägen sprang jag ner till Ablaham och tog mig upp på Västra näs. Härligt att kunna kombinera löpning och enkel klättring/scrambling.

Efteråt blev jag och Jennie Lorentsson, från Magasin Spring, bjudna på fika av självaste Kullamannen, Per Sjögren, i det fina fyrcafét. Jennie intervjuade mig för ett reportage om förhoppningsvis kommer med i det första numret av Spring som kommer 15 september.



Nyturer och scrambling

Träning Posted on Sun, April 06, 2014 19:25:29

Att träna bergsmarathon i Skåne är lite av en utmaning, men det går. Vi har ju inga berg här utan får nöja oss med åser och förkastningslinjer. Romeleåsen, Söderåsen, Hallandsåsen och Kullabergshalvön är de ställen som jag frekventerar mest. Med lite fantasi och uppfinningsrikedom får man ändå ihop lite höjdmetrar. Jag har några standardrutter som jag improviserar kring. När våre kommer så kommer även inspiration att göra lite nya saker. Den senaste veckan har det därför blivit en hel del nyturer. Förra lördagen fick jag eminent guidning uppe på Hallandsåsen. Härlig bokskog, fina sjöar, löpning på gamla handelsstigar och i brant obanad terräng. Balansera på trästockar över bäckar och till och med lite bouldering på snapphaneklippan.


Dagen efter bjöds det på våfflor hos goda vänner i Eslöv. Utmärkt bränsle och ”näringsträning” inför Sweden Skyrace 24 som också serverar våfflor. Även denna dag blev det en ny tur. Med utgångspunkt från Skånes Djurpark norr om Höör, improviserade jag mig fram på lite utmärkta leder. Runt en sjö, plötsligt öga mot öga med en familj highland cattle (jag som har koskräck fick snällt ta en liten omväg). Det var kväll, jag hade glömt ta med pannlampa, ingen karta heller. Var lite orolig att jag skulle vara tvungen att nattorientera längs en svart led utan lampa, men jag hann tillbaka till bilen precis är det börja skymma på riktigt. En härlig runda i solnedgång, med fornlämningar och vitsippor.


I tisdags skulle jag köra ett lite kortare pass på Kullaberg, men tänkte inleda med lite scrambling. Utgick från Mölle och scramblade, sprang och klättrade på klipporna längs havsbandet. På en timme tog jag mig ungefär två kilometer, via Ransvik till Jazzväggen. Undrar om det går att scrambla/springa hela vägen till Arild?


Prova nya saker var veckans tema. Jag har inte cyklat MTB i skogen på nästan fem år. I torsdags var det dags igen. På bekanta stigar längs dödskallerundan i Genarp fick jag sällskap av Fredrik som snällt väntade på mig när jag tråcklade mig fram. Jag ramlade faktiskt bara en gång. På något märkligt sätt går det långsammare när jag cyklar än när jag springer samma sträcka och jag blir tröttare fast vi bara cyklade halva sträckan. Det var kul att testa något nytt, men jag ska nog hålla mig till löpningen J


Veckans andra löppass idag blev även den längs en ny tur över Söderåsen. Från Klöva hallar, via soffabacken, snuvestugan och skorstensdalen. En sträcka lika spektakulär som Skäralid. Lägger man ihop sträckorna från Klöva hallar till Rösstånga så får man 32 km skog- och åslöping över Söderåsen, enkel väg. Någon gång ska det nog bli en ToR 64 km.



Next »