Blog Image

Anna Eriksmo

Tävlingssäsong 2015

Tävling Posted on Thu, February 19, 2015 16:16:58

Alla delar av säsongen var sin charm. Även om jag saknar tävlandet så är det också kul att under vintern börja fundera och planera för den kommande säsongen. Under 2015 är planen att prova lite nya grepp. Totalt sett är jag väldigt nöjd med fjolårssäsongen med min första internationella pallplats med andraplatsen i Transgrancanaria, seger som favorit i Kullamannen ultra och top-20 på VM i Chamonix. Det är inget stort internationellt mästerskap i år och jag vill testa lite nya grejer. För det första ska jag springa fler korta skyrunning-lopp och hellst så tekniska som möjligt. Dessa hittar man främst i Italien och det blir världscuptävlingarna i Canazei i juli och Limone sul Garda i oktober. Jag kommer även att springa två tävlingar i vertikal-KM i världscup i samband med dessa tävlingar. På sikt kommer jag säkert att springa längre lopp igen men det ska bli kul att testa dessa lite kortare lopp, ca 25-35 km. Det blir säkert någon bonustävling i Italien också, tex Giir di Mont som är ett klassiskt lopp även om det inte har världscupstatus i år.

Årets brantaste blir detta lopp, Dolomites Vertical-K, knappt 3 km långt och 1000 höjdmeter.

Säsongen kommer att inledas och avslutas på hemmaplan. Säsongspremiär blir Åda Wild Boar i Salomon Trail Tour. Det ska bli jättekul att springa den banan som jag har stora förhoppningar på och härligt att få delta i detta event som Art of Running står bakom. Avslutningen blir Kullamannen som i år går under andarnas högtid under Alla helgonahelgen.

Förutom löpning så kommer jag att tävla i en del nya grenar, även om jag inte kommer att träna specifikt för dessa. Eller jag tränar väl aldrig speciellt specifikt för något annat än att ha roligt och få fina upplevelser, men ja, ni förstår. Tävlingspremiär i två nya grenar (minst). I mountainbike kommer jag att köra X-Cup som är en lokal cup här i Skåne. Loppen är en drygt timme så det blir nog intensivt. Förra året testade jag att springa ett av de brantare loppen och fick en tid som hade placerat mig i den övre halvan. Återstår att se om jag är lika snabb med cykel, troligen inte… Det blir nog något landsvägslopp också, gärna något lite längre och med backar. Eftersom jag simmar, cyklar och springer men aldrig samtidigt så är det många som frågar varför jag inte kör triathlon. Ja, det är en bra fråga, men jag tänker väl att jag ska ha någon att göra när jag blir 40. smiley Det blir i alla fall smygpremiär även i triathlon i år. Är anmäld till två halv-ironman i juni.

I juli kör Åda Wild Boar ett bikerun som man kan köra individuellt eller stafett. Det lutar åt att vi kör stafett och det blir superkul att tävla ihop.

Sedan får vi se vad som hinns med, men lite lösa planer på tempolopp på cykel, långlopp på MTB, duathlon, kanske ett asfaltslopp (löpning) och någon fjällaktivitet ska nog hinnas med.

Ja, jag saknar att tävla! Märks det?



Boulderingtävling

Tävling Posted on Tue, December 02, 2014 16:12:22

Efter Markusloppet har det varit säsongsvila. Eller ”säsongsvila” kanske jag ska skriva då jag gillar att vara ganska aktiv även under vilan, dock med annat än min huvudsakliga löpträning. Så inga långa löppass med massa backar, men en hel del annat. Tyvärr har jag varit förkyld och också haft lite känningar i hälsenorna, men med aktiv vila och hjälp av både massör och naprapat så är det under kontroll. What would I ever do without them… J

November är mångas hatmånad, men inte min. Jag gillar november. Månaden bjuder på många fina tillfällen att vara ute och njuta av höstfärger. Dessutom brukar november vara en bra både klätter- och surfmånad. Så mycket surf har det tyvärr inte blivit, även om det varit grymt fina vindar och vågor på ostkusten (lite för långt att åka). Desto mer klättring och även en del cykling och simning. För att råda bot på tävlingsabstinensen så anmälde jag mig till ett 4-timmars natt-MTB. Bra tänkt där, med ett helt MTB-pass i benan de senaste fem åren 😉 Jag har inte ens en cykel… Snälla vänner ställer såklart upp och lånar ut sina grejer, så hoj var fixad. Hann med lite träning och privatlektioner också och det var riktigt roligt.
Ja, jag har faktiskt lämnat marken med båda hjulen… smiley

I all yra kom jag på att jag vill testa att tävla i bouldering. Det ser så coolt ut när jag följt världscuptävlingar och dyl via live stream. Tyvärr så finns det inte så många tävlingar i klättring öht, då de flesta utövare inte tävlar. Och de som gör det är i regel väldigt duktiga. De enda tävlingar (förutom lokala klubbtävlingar) som finns i Sverige verkar vara sverigecupen. Det var enbart en deltävling kvar. Fördelen var att den var i Halmstad (nära), nackdelen att den var dagen efter jag skulle köra 4-timmars MTB. Med lite pusslande fick vi ändå ihop en bra plan som även innebar lite sömn däremellan. När det närmade sig så tog dessvärre min förkylning över och jag insåg att fyra timmar på MTB inte skulle vara alls bra. Fick i sista stund ställa in, men det kommer fler MTB-tävlingar… Desto större fokus då på boulderingtävlingen. Efter att ha hört mig för lite med ungdomstränare i Malmö KK så fick jag intrycket att de problem som man har i en dyl tävling är några snäpp över min nivå, typ 6c+/7a och jag klättrar på 6b/6b+ beroende av typ av problem. Skillnaden kan tyckas liten, men blir så klart enorm eftersom klättring är rätt digitalt i det att man antingen klarar movet (förflyttning) eller så klarar man det inte. Jag är inte så räddhågsen av mig och inte rädd för att göra bort mig heller så jag tänkte bara att jag har allt att vinna. Min inställning var att om jag bara klarar ett move så är jag nöjd.

Tävlingsdag! Fick lite sovmorgon ändå då jag inte skulle kvala förrän 11:30. Kom dit i god tid och värmde upp samt tittade på ungdomarna och kidsen, som jag sjukt duktiga. Jag har svårt att bedöma ett problems svårighetsgrad bara genom att titta på det och det ser ofta så lätt ut när någon annan klättrar. Kvalet bestod av sex problem och man hade en timme och fem försök per problem på sig. Även om man inte klarar hela problemet så kan man få s k zonpoäng om man tar sig till ett utmärkt grepp ca halvvägs upp. Jag hade identifierat två problem som skulle kunna vara möjliga för mig att klara. Tyvärr ingick inte något av dessa i de som vi tjejer skulle köra. Lyssnade lite på de andra som värmde upp och hörde att de sa att det var ganska svåra problem på denna tävling. Ja, vad göra, nu är jag ändå här. Började med det problem som såg lättast ut (och som nog också var det). På andra försöket fick jag zonpoäng (Jippie!) och gjorde ytterligare ett misslyckat försök att klara hela problemet. Försökte på något annat problem där jag inte kom någonstans och hittade ett annat som jag försökte, som i karaktären var rätt likt det första. Balansigt värre och det brukar inte vara min allra starkaste typ av problem, men jag hade en idé om hur jag skulle göra. På tredje försöket fick jag zonpoäng även där. Gjorde ett par försök på ytterligare problem, utan framgång. Totalt tre poäng och ändå supernöjd!


Nu är säsongsvilan över och det är dags att komma igång på allvar med grundträning. Jag har lite nya idéer kring grundträning. Mer snabbhet och styrka och mindre mängd och distans. Oh ja, jag måste skaffa en MTB också. Kanske tomten..?!?



Markusloppet, banrekord och total-2:a

Tävling Posted on Sat, October 25, 2014 21:56:25

Det finns lopp, och så finns det LOPP. När jag planerade årets säsong så fanns det fyra tävlingar som fick en särskild “status”; Kullamannen (som går på mitt absoluta favoritställe alla kategorier), Skyrunning-VM/Marathon du Mont Blanc (då VM bara går vart 4:e år), Kima (som går vartannat år och som är unik i det att den kombinerar löpning i tuff stenterräng med regelrätt klättring), och Markusloppet. Markusloppet markerar officiell säsongsavslutning och är den trevligaste (löpar)tävling jag varit med om. 50 km trail Skrylle-Genarp tur och retur, längs skåneleden över romeleåsen.

För en månad sedan försöker jag piska upp stämningen lite med ett nysatt pers, men möts bara av hejarop och gillande. Det finns inte ett uns av missunsammhet eller avundsjuka här. Alla tävlar MED varandra, och mot sin egen förmåga. Så himla härligt, när man som jag inte är så extremt tävlingsinriktad.

Efter att världscupen tagit slut för min del så har jag haft himla bra träning och grym form och lyckats få ut det i mina två cykeltävlingar. Ett par riktigt bra löppass har också verkat lovande. Efter att ha skrytit om min form och träning på nätet så fick jag nog gälla som favorit, till totalsegern. Jag visste att det skulle bli sjukt tufft. Min filosofi är dock att sätta höga, näst intill omöjliga mål. Det taggar mig och eftersom jag hanterar förluster och misslyckanden bra så ser jag inga problem med det.

Kände mig laddad idag, trots att det var blött i både luft och på marken. I år såg jag dessutom till att gå på toa INNAN starten (förra året missade jag ju starten då jag var inne och kissade). Ingen uppvärmning är nödvändig på så här långa lopp, men jag gick ändå ut med ett snabbt och lätt löpsteg. Fick sällskap av en annan kille, Erik. Kollade på klockan, 3:30 min/km. Kändes dock inte för snabbt och vi småsnackade lite. Vi hade dock väldigt ojämn löpning. Erik starkare uppför och jag nerför. Låren kändes inte hundra procent återhämtade efter Kastberga i söndags, vilket dock vara kändes i uppförsbackarna.

Efter ca 6 km fick jag släppa Erik, men hade visuell kontakt ända till romeleåsen började. Det rullade på bra och jag hade hopp om en tid under 4 timmar. Det var relativt många åskådare som trotsade vädret och hejade på oss som sprang. Vid vändning så låg jag 4 min efter Erik och ser att jag har två löpare hack-i-häl. Här kan man inte ta det lugnt minsann! Blir sjukt peppad av alla man möter och hejar på efter vändningen. Står på och känner mig rätt stark. När det är ca 15 km kvar börjar jag dock räkna ner. Benen känns sega och jag märker att jag inte kört några riktiga långpass den sista tiden. Det går dock bra och jag känner att jag kan hålla ett hyfsat tempo. Inser dock att 4 timmar blir svårt att klara. I sista uppförsbacken får jag kramp i låret, men försöker ta ut steget. Går tillslut i mål på tiden 4:08 som damsegrare och totaltvåa.

Jag är grymt nöjd då jag slog flera namnkunniga killar (och tjejer) och även slog mitt eget pers, samt satte banrekord för damer med 14 minuter. Mest av allt är jag nöjd med att få dela dagen med alla glada löpare!! Detta är ett superroligt lopp som jag varmt rekommenderar!



Kastberga

Tävling Posted on Tue, October 21, 2014 11:45:25

För en dryg månad sedan köpte jag en cyclocross. Jag ska villigt erkänna att som den cykelnovis jag är hade väldigt dålig koll på vad det var och vad man egentligen ska använda den till, men den var fin och man kan väl säga att jag köpte den mer med hjärta och mage, än med hjärna. Efter att ha blivit introducerad till sporten genom ett par pass på sibbarp här i Malmö så är jag faktiskt riktigt biten. Den har farten som en landsvägscykel, men klarar tekniskt (en del) som en mountainbike och cyclocrossträningarna är utmärkta pulshöjare.

I söndags var jag med och körde Kastbergaloppet utanför Eslöv. Det är egentligen inte ett riktigt cyclocrosslopp, utan mer ett grusvägslopp där en cx kommer väl till sin rätt. Vi hade provkört banan helgen innan, i helt underbart fint höstväder. Söndagen skulle dock visas sig vara en av de regnigaste dagarna på länge med mer än 30 mm regn. Det var dock ganska varmt och jag bestämde mig pö uppvärmningen för att köra utan benvärmare.

Starten går. Jag tycker att jag ställt mig ganska lång fram men reagerar på att det går rätt långsamt från start. Får inleda loppet med att köra om för att hitta ett bra hjul. Det är ryckigt i början, men jag störs inte nämnvärt av det, vet att en av mina styrkor är just att klara tempoväxlingar bra utan att bli trött. Efter några kilometer ska vi korsa en större äg där det står flaggvakter. Alla framför svänger till höger ut på vägen. Jag har ett svagt minne av att vi ska rakt fram, men väljer ändå att följa de andra. Efter ett tag inser jag att vi är fel och vänder. Nu är jag själv och får börja jaga. Jag har tappat från start och är rejält frustrerad, använder den känslan för att mobilisera energi att jaga ikapp. Kör mestadels själv i denna jakt, har sällskap någon del av sträckan, men mest ägnas tiden till att avancera i fältet. Det blir ingen vila, utan hårt arbete fram till halva loppet då jag hittar två cyklister som jag kan köra med. Vi är relativt jämnstarka och turas om att dra. Efter ett tag så verkar en av de andra få problem med sin cykel och kliver av, nu är vi bara två. Kör i kapp ytterligare en som dessvärre inte är tillräckligt stark att hjälpa till att dra. Nu känns det bra igen, jag får lite vila och det är roligt med sällskap. Det är roligt med cykling där man i en tävlingssituation faktiskt kan hjälpa varandra så att båda når bättre resultat. Efter ett tag när jag drar gör jag dock en felnavigering. Vi blir osäkra och jag tar fram min gpx-fil på klockan och inser att vi kört ca 2 km för långt. Gahh! Bara att vända och köra på. Ca 10-15 km från mål så kommer vi i fatt en klunga som jag då redan kört om en gång. Det är några bekanta till mitt sällskap och han väljer att ansluta. Själv är jag mest frustrerad över alternativet då jag redan kört om denna grupp en gång. Jag är inte sugen på en klungspurt. Alternativet verkar inte så rimligt dock, det blåser motvind och även om jag känner mig stark så är väl möjligheten att bryta sig ur och dra ifrån relativt liten. Eller? Efter att ha rullat med klungan en stund känner jag att idag är en sådan dag där ingen kan slå mig. Jag bestämmer mig ca 10 km från mål för att dra ifrån och passar på när vi kommer ut på ett asfaltsparti. Kör för allt vad tygen håller, får med mig ett sällskap, vilket är trevligt men inte någon draghjälp. Benen känns starka och jag blir inspirerad av att jag klarar av att fullfölja och utöka avståndet. Snart känner jag igen mig och jag vet att det bara är en liten backe, en högerkurva och sedan en vänsterkurva. Eftersom jag har sällskap så får jag möjligheten att spurta, fast egentligen känner jag att han ändå inte skulle passera mig, som en gest av uppskattning för draghjälp. Jag tar ändå i på slutet och det är underbart att känna att kroppen svarar fast jag kört så hårt hela loppet och speciellt på slutet. Det är underbart att känna att jag inte tar slut och att det hela tiden finns mer krafter att hämta.


Sonen (4 år) tittar på bilden ovan: “Mamma, vad snabb han är.” Jag: “Det är ju mamma.” Sonen: “Mamma, du är snabb!” smiley

Efter målgång är det trevligt mingel, korv, soppa, kakor och kaffe i överflöd. Lera har jag ungefär, nä faktiskt, precis överallt! smiley

Trots felkörning (var jag dock inte ensam om) så blev jag bästa dam och preliminärt (tidtagningen innehåller vissa fel) 20:e totalt (av 92 startande). Efter velo classic så har jag väl dubblat min träningsdos och är nu uppe i totalt 9(!) träningspass i år på cykel och är självklart väldigt nöjd med resultatet. Jag undrar fortfarande hur cyklingen skulle gå om jag faktiskt tränade. Kanske dags att ta reda på?

Arrangemanget är på sitt sätt kanske ett av de bästa jag varit med om. Visst är det uppstyrt och välorganiserat i schweiziska världscuptävlingar och visst finns det både god mat och hjärta i italienska dito, men det här var som en lång, mysig söndagsmiddag med familjen. Hemlagat i massor, trevliga funktionärer, välordnat på många sätt. Att jag körde fel är enbart mitt eget fel. Tidtagningen fungerade heller inte optimalt då nummerlapparna blev skitiga, dock gjorde killarna i tidtagningen gjorde ett hästjobb och det är ett motionslopp så spelar det mindre roll. Detta kommer absolut att bli ett stående inslag i tävlingskalendern!



Velo Classic

Tävling Posted on Mon, September 22, 2014 15:57:54

Under Kima slog jag vid ett tillfälle i smalbenet. Det gick hål ända in till benet och en svullnad har tagit relativt lång tid att läka. Följaktligen har löpningen fått stå tillbaka. Det positiva med det är att min stukade fot nu läkt helt och fullt. Det negativa är springabstinensen. Efter att ha varit på hög höjd två helger i rad och toppat formen, så har jag nu hittat en form som är helt grym. Innan jag åkte till Italien anmälde jag mig till ett cykellopp här i Skåne, Malmö Velo Classic. Det finns två sträckor, 75 och 120 km och jag anmälde mig i den kortare, naturligtvis eftersom jag inte cyklat längre än 9 mil på över 20 år. När jag anmälde mig så hade jag cyklat två gånger i år, mina två pass på Hallandsåsen. Less is more, right? Jag har aldrig kört i klunga och vet väl allmänt sett ingenting om cykling. Efter att Kima inte riktigt blev som jag tänkt så såg jag ändå fram emot en alternativ tävling som jag kunder göra bara för skoj. En och en halv vecka innan så provkör jag den korta sträckan och det på en tid enbart några minuter långsammare än fjolårets vinnare. Får lite hybris och provkör den långa sträckan några dagar innan loppet. Det gick också bra varför jag bestämmer mig för att ändå köra den långa, “riktiga”, sträckan. Klungkörning då? Jo, hinner få in då totalt tre pass där jag får träna att köra klunga med erfarna cyklister. Så totalt fem cykelpass och 36 mil i benen. Laddad!

Inför tävlingen är jag nervös. Inte så mycket för själva loppet. Jo, tidigare hade jag varit rädd för klungkörning och de risker som följer med det, men efter Kima så är det bestående intrycket att så länge jag (bokstavligt talat!) sannolikt inte kommer att dö om något händer, så är det lugnt. Jag var nervös för allt runt om kring. Kommer jag i tid, finns det parkering, hinner jag gå på toa, hittar jag rätt startled, etc.

Race day! Nervositet är bra för mig. Ofta har jag svårt att tagga till och är för lugnt inför tävlingar. Allt fungerade perfekt, jag kom i tid, hittade bra parkering, uppvärmning m m. Jag ställer mig nästan längst fram i startled och taktiken är att gå ut hårt och hänga med förstaklungan ända tills det spricker upp. Starten går, jag hänger med bra och har inga problem att ligga i ett högt tempo från start. Efter ca 2 mil börjar det luckras upp och jag hittar en bra klunga att hänga med och vi kör ihop till den första, av två, backar, Slimmingebacken. Klungan splittras upp då olika cyklister uppenbarligen har olika klättringskapacitet. Jag hänger med i mitten ända upp på toppen och då inser jag vad min styrka är – att jag inte blir trött av klättringen – och kan trampa på i ett helt annat tempo än de andra. Nu försöker jag då komma ikapp de som drog ut först uppför backen. Lite slitigt, men jag vet att jag har bra återhämtningsförmåga så det gäller bara att bita i och köra ikapp. Nu är vi en lite mindre klunga och snart kommer nästa backe, Kläggeröd, och historien upprepar sig. Nu är jag återigen själv och kör på för att komma ikapp, plockar upp först en och sen en till och nu är vi tre som kan köra tillsammans. Märker nu att jag till skillnad från de andra klarar av att ligga i samma tempo som i början av loppet, fast vi kört 3/4. De andra kroknar lite och jag får dra mest för att det inte ska gå för långsamt. Sista milen hittar jag en lite större klunga där vi kör en fin belgisk kedja i lätt medvind. Cykling när den är som bäst. Jag är starkast i gruppen och inför målgång så tar jag en spurtstrid med ledaren i den gruppen. Kommer i mål som 2:a på tiden 3:46. Jag är otroligt nöjd, men samtidigt så undrar jag vad jag hade kunnat göra om jag gått på lite hårdare från start. Jag känner mig inte ens trött! Det bästa med hela loppet var att jag tyckte att det var roligt och njöt från start till mål. Det ger definitivt mersmak och jag kommer absolut att köra med cykling som alternativträning framöver. Jag har redan hunnit investera i en cyclocross och anmält mig till ett dito lopp i Oktober.



KIMA, en kamp mellan kärlek och rädsla

Tävling Posted on Tue, September 02, 2014 14:39:30

Det två mest grundläggande, primitiva och starka känslor vi har som människor är nog kärlek och rädsla. Dessa två känslor kan få normalt rationella människor att göra de mest ofattbara saker och fungerar som extremt starka drivkrafter, både på bra och dåliga sätt.

Så här ser den lättare delen av banan ut.

Mina bästa träningsdagar är när jag är på Kullaberg och kombinerar löpning med scrambling och frisoloklättring. Det är en sådan frihet att få röra sig snabbt och fritt i bergsterräng och jag älskar att springa på bergshällar och klippblock. Trofeo KIMA är ett lopp som Kilian Jornet beskriver som “Mountaineering with some running in it”. Loppet är 52 km och har 4200 höjdmeter. En stor del av banan springer och klättrar man över 2500 möh. Terrängen består mest av stora klippblock och så finns det lite snö och mer teknisk stig. Man passerar sju pass och vid fem tillfällen klättrar man via ferrata (utan sele). Den värsta delen var en flera hundra meter hög lodrät klippa på vilken man får klättra upp några hundra meter och just denna var också klättertekniskt svårast, mest för att den var så brant, nästan vertikal och exponerad då man klättrar vid ett stup.

Denna bild är tagen med folk som har rätt utrustning, hjälp och sele. Det hade inte vi och anledningen är främst att minimera en annan riskfaktor på berget – tiden man är ute. Precis som vid bilden var det stundtals mycket tät dimma så man fick inte/slapp se hur högt det var.

Fredrik följde med på denna resa, bl a för att han ville få chansen att cykla några klassiska Giro d’Italia-klättringar som finns i närheten. Vi flyger ner på fredagen (loppet är på söndagen) och tar hyrbilen till vårt hotell, ett gammalt termbad som ligger i en fin bokskog precis vid bergens fot och där vägen slutar. Vi har kört rakt norrut från Milano, passerat Comosjön och är bara några kilometer från gränsen till Schweiz. Lugnet infinner sig snabbt.

Vid middagen sitter vi vid bordet bredvid skyrunningfederationens president, Marino och managing director, Lauri. Vi pratar lite och Marino berättar lite alpinisthistorier, om hur han klättrade Nanga Parbat på 80-talet, Broad Peak, Masherbrum och K2. Hur man och flera andra fastnade i snöstorm och förfrös fötterna. Jag tänker att det här loppet nog inte är så farligt i jämförelse.

San Martino, där vi bodde är ett riktigt klättermecka. Där finns allt, bouldering, sport (fina välbultade leder precis vid parkering), trad, bigwall och alpinism. Nästa gång tar jag med mig klätterskor och sele, i stället för isyxan och stegjärnen som fick följa med oanvända denna gång.

På lördagen kan jag inte hålla mig utan beger mig ut för att reka delar av banan. Jag hikar upp till den näst sista check-pointen, Refugio Gianetti, 1700hm på 6km och förundras över hur snabbt landskapet förändras. Bokskog som övergår i barrskog, därefter ängsmark och sist sten. På 2000 meters höjd ligger en liten gård med kor och hästar som går i det fria. Från Gianetti traverserar man längs med bergskammen på stora stenblock en bit och sedan på lite mer teknisk stig. Efter ca 5 km kommer man till en via ferrata-klättring, där man har hjälp av kedjor på väg upp. ”Holy shit!”, tänker jag. ”Detta är inte sant!” Jag har läst om loppet och tittat på mycket bilder oh också förstått av tiderna som presteras på loppet att det är riktigt tekniskt, brant och exponerat, men när jag står och tittar upp på klippan med kedjorna så tror jag inte att det är sant. Det här är ju farligt!

Jag brukar inte ha några speciella tävlingsnerver, men på söndagen var jag nervös. Inte så mycket baserat på själva tävlingen, resultat eller prestation, utan mer baserat på att det var lite läskigt. Min plan var att gå ut hårt och försöka springa så mycket som möjligt upp för den första stigningen som tar en upp på kammen. Den var ca 15 km lång och 2000 höjdmeter. Det gick förvånadsvärt bra och jag kände mig stark och snabb. Första cut-off-tiden på första toppen var satt till 3:30 och jag var där efter 2:30, vilket inte var så långt efter täten. Därefter är det först en brant nedstigning med via ferrata och därefter ett snöfält. Fortfarande ganska hoptryckt fält och när jag klättrar ner och håller mig i kedjan så kommer en sten farandens av någon uppifrån och träffar mig på armen. Tur för mig, så var det en liten sten. Jag vill där och då helst inte tänka på vad som hade hänt om den var lite större. Fallhöjden var ca 50 meter just där och väggen nästan lodrät.

Jag bestämmer mig för att ta det relativt lugnt för att behålla fokus. Jag känner mig dock väldigt trygg i den blockterräng vi nu springer på och springer jämt med mina medtävlande. Jag tänker lite på alla som tycker att jag är galen som springer på vågbrytarna i hamnen. Det är ju ingenting i jämförelse nu när jag dansar runt på stenarna här på 2500 meter över havet. Vi passerar några fler klätterpassager och ett stort snöfält där man kan åka ”skidor” nerför vilket ger lite kul omväxling. Andra cut-offen är vid 6 timmar och jag är där vid 5:25 och känner mig väldigt trygg med att klara den sista, som ”bara” är 10 km bort och jag har tre timmar på mig.
Kaise Enman, damvinnaren, på det ställe där jag blev träffad av en sten.

Det börjar bra och jag tar det extra lugnt för att inte ramla och fokuserar på att ta mig fram säkert, både springandes och klättrandes. Här kommer tre klätterpassager och de blir succesivt värre och värre. Vid den andra, Passo Qualido, ska man traversera upp som för en trappa vid sidan av ett väldigt högt stup.
Passo Qualido, där vi går/klättrar upp precis ovanför stupet.

Jag tror att vi snart är framme vid kontrollen och då kommer den värsta passagen, Passo Camerozzo. Den är väldigt brant och har inga extra steg så man får helt enkelt förlita sig på sin klätterkompetens. Svårighetensmässigt ligger den på ungefär grad 3, vilket inte är svårt på något sätt, men när man klättrar brevid ett stup på flera hundra meter så är man inte så kaxig. Den här vill heller aldrig ta slut. Jag har valt att försöka göra klättringarna ganska snabbt (men säkert) eftersom de blir mindre jobbiga då, men ett tag blir jag orolig om jag ska orka hela vägen till toppen. Jag skulle uppskata att klättringen här var ca 400 höjdmeter och den tog mig ca 45 min, fast jag gick på rätt snabbt. Jag ska erkänna att jag var lite rädd här. Även om jag känner mig trygg med den tekniska utmaningen så kan ju alt hända (man kan tex få en sten i huvudet). Jag var rädd, men hade ingen panik, och på det sättet så gjorde rädslan att jag kunde hålla ett extremt fokus under hela loppet och det var en märklig känsla.

Toppen på den hösta klättringen. Vi passerar i V-formationen mellan de två små topparna och tar oss ner på väggen man ser. Uppförsstigningen på andra sidan ser ungefär likadan ut, men är betydligt längre.

Väl uppe vid denna topp är det bara 50 min kvar tills tiden är ute. Jag vet inte hur långt det är kvar och kan inte se hyttan dit vi ska. Börjar känna mig lite orolig, men vill ändå inte stressa. Jag tänker att de kanske ger mig lite extra tid. Jag har läst i reglerna att de kan ge 15 min extra om de bedömer att atleten är fräsch, vilket jag absolut kände mig. Jag tänkte också på att jag ju hade sprungit den sista sträckan dagen innan och visste vad den skulle gå ut på. Sista biten får jag draghjälp av några italienare, tyvärr räcker det inte och jag missar cutten med ynka 5 min. Grymt besviken är jag och tänker först att jag ska fortsätta, vilket är OK för arrangören, men då på egen risk. Men besvikelsen sköljer över mig som en våt filt och jag bestämmer mig då för att ta mig ner till hotellet samma väg som jag gått upp dagen innan.

Jag är besviken för att jag inte klarade det, eftersom jag innerst inne inser att det betyder att jag måste tillbaka.

Dagen efter kunde jag dock vara nöjd med delar av min insats. Nöjd över att jag sprang på så snabbt i början och ändå inte blev trött längre fram i loppet, att jag orkade med en tung fysisk ansträngning under tio timmar, trots ett relativt hårt pass dagen innan, att jag klarade av de tekniska delarna av loppet så bra och även vågade springa på även i de brantare utförslöporna och glad att jag utamanat mig på min egen gräns.

Kärleken är störst, min kärlek till bergen är större än min rädsla. Det är så fantastiskt vackert och så härligt att få ta sig fram fritt i bergen. Jag ser fram emot nästa KIMA om två år.



Matterhorn, om att ta det lugnt i bergen

Tävling Posted on Wed, August 27, 2014 11:25:43

I fredags åkte jag ner till Zermatt för att ett år efter min debut inom Skyrunning springa Matterhorn Ultraks igen. Det var en väldigt fin upplevelse förra året, med fint väder, fantastiska vyer, ett njutbart lopp och en meriterande 10:e-pacering. Jag kände nog efter loppet att det här ska jag inte göra igen, för det kan inte bli bättre. När jag skulle planera säsongens tävlingar i våras så var jag ändå sugen på att springa loppet igen. Jag tycker att det passar mig ganska bra, med långa, sugande stigningar och relativt flacka utförslöpor. Totalt är det 3600 höjdmeter på de 46 km som man avverkar.

Uppladdningen har varit relativt bra, förutom att jag slog upp skadan i foten i söndags under lite klättring. Jag körde en liten shake down på kvällen innan loppet och det kändes bra, förutom att vänsterfoten känns lite svag. På morgonen prioriterade jag sömn och gick upp först en timme innan start. Lite tight med frukosten, men jag hade ändå tänkt gå ut lugnt. Sista stunds byte av klädstrategi. Det var varmt redan på morgonen så jag tog en top i stället för långärmat, trots att vi skulle upp på över 3000 m.ö.h

Starten gick bra. I år valde jag att springa med stavar, dock enbart i de branta uppförsbackarna. Det gick väldigt bra och jag kunde fördela belastningen över större delar av kroppen. Vid första check-pointen låg jag 12:a tror jag och hade ändå tagit det relativt lugnt. Jag behöll placeringen till andra, som ligger på banans högsta punkt, Gornergrat. Därefter följer en lång utförslöpa som jag sprang väldigt fort i fjol. Nu kände jag ingen styrka och spänst i foten och valde därför att ta det väldigt lugnt, och tappade därmed flera placeringar. Jag hade en väldigt bra känsla i kroppen och det kändes bekvämt.

Uppför andra riktigt tuffa stigningen, upp mot Schwarzsee, en bit upp på Matterhorn, springer jag om en svensk som hejar fram mig. Ner från Schwarzsee tar jag det också lugnt och förlorar ytterligare placeringar. Sista tuffa stigningen vill aldrig ta slut. Jag känner dock att jag har flow och känner mig stark och pigg. Därefter följer först en flack del och sedan en brant och teknisk nedstigning. Till skillnad från i fjol så klarade jag av de branta och tekniska nedstigningarna väldigt snabbt och bra. Trots foten känner jag mig tryggare med dem och det är också något jag tränat på. Inte minst i mina rusher ner mot Nimis på Kullaberg.

Vid sista kontrollen inser jag att jag inte kommer att komma under 6:30 och bestämmer mig för att ta det lugnt sista biten och spara mig till nästa helg. de sista fyra kilometrarna är en väldigt brant nedstigning mot Zermatt och jag får sällskap av en amerikan som hänger på vilket motiverar mig att ändå hålla uppe tempot. Det är alltid roligt med sällskap och speciellt mot slutet. I mål gick jag på tiden 7:00:14, vilket är nästan exakt två minuter långsammare än i fjol. Denna gång på 16:e plats, och hade jag sprungit enligt min plan på 6:30 så hade jag behållit 10:e-platsen. Jag är inte supernöjd med prestationen, men nöjd med att jag hade ett skönt lopp, att det funkade bra med stavar, att näringsintag och vätska fungerade perfekt (till skillnad från VM), att jag kunde stå på i de tekniska delarna och inte minsta att vädret var bra så jag kunde njuta av utsikten.

Dagen efter var det dags för hemfärd, men mitt flyg skulle gå sent på kvällen så jag bestämde mig för att ta linbanan upp på Klein Matterhorn, varifrån man kan gå upp på Alpernas med lättillgängliga 4000-meterstopp, Breithorn. Jag hade med detta i min ursprungsplan då jag hade tänkt stanna en dag extra, men med Kima så bokade jag om. Därför hade jag inte med någon utrustning i form av stegjärn eller isyxa. När jag kom upp på Klein Matterhorn så är det dock perfekta förhållanden. Solen skiner, nästan vindstilla och stigen upp mot toppen är tydligt upptrampad. Ingen risk att hamna i någon glaciärspricka här inte, vilket annars motiverar ”bestigningens” svårighetsgrad PD-.

Jag hade två timmar på mig (för att komma med gondolen ner och tåget till flygplatsen) och tänkte ge mig på ett försök att se hur långt jag skulle hinna. Eftersom jag läst en del alpinistskildringar så har jag fattat vikten av att ha en förutbestämd tid vid vilken man senast ska återvända och avbryta toppförsöket. (Ni som läser detta och ev varit uppe på denna topp inser att jag är lite ironisk. Ni som dessutom känner mig, vet att jag är en obotlig tidsoptimist, varför det nog inte är så dumt ändå). Jag bestämde mig för att lägga 2/3 av tiden uppåt och ha 1/3 för nedfärd. Underlaget var jättebra, fin, veckogammal snö, ca -5 grader och perfekt konsoliderad. Jag var visserligen den enda som inte hade boots och stegjärn, men det var fint fäste i snön.

Jag pinnade på ganska bra och kom allt högre. Ca 100 vertikala meter från toppen bestämmer jag mig ändå för att vända. Man traverserar här på en ganska brant sluttning, ca 60%, och med solen som ligger på så känner jag att det är en överhängande risk att snön ska bli sockrig vilket inte är optimalt med mitt skoval. Jag springer ner mot ett flackare parti och kör lite backintervaller. Det gäller verkligen att inte missa var man sätter i fötterna. Ett fall hade riskerat att jag skulle rutscha ner för glaciärsluttningen. Jag var nog till något slags allmänt beskådande med rätt blandade reaktioner, allt från förfärande kommentarer i att jag är på berget i mina springskor till glada hejarop. Jag körde nog en sex, sju intervaller och inser med facit i hand att detta då innebär att jag då inte tagit ut mig speciellt mycket dagen innan. Jag fick i alla fall en underbar dag i bergen och lite höghöjdsträning på 4000 m.ö.h.

Nu blir det en lugn vecka och jag laddar inför Italien.



Att springa eller inte springa…

Tävling Posted on Sat, July 26, 2014 20:52:58

Efter vrickningen på keb så var frågan under veckan innan Sweden Skyrace 24, om jag över huvud taget skulle kunna starta. Foten blev bättre varje dag men det var tydligt att det var en smärre vrickning. Hoppet är det sista som överger en och min inställning var hela tiden att kag skulle springa och att jag skulle springa hela (100km, som senare skulle visa sig vara 114km). Lugn och avslappnad på fredagen när jag skulle åka upp. Lite för avslappnad, visade det sig. Jag missade tåget från Boden, där jag vilat upp mig hos svägerskan i några dagar. Okej, vad göra? Fick låna svärföräldrarnas bil och körde upp. Inte jättesugen på att köra en liten bil (Hyndai i10) på “dödens väg” i 50 mil, men vad har man för val? Det gick väldigt bra faktiskt. Väldigt lite trafik, i princip bara några norska husbilar. Kom upp till kvällningen på fredagen. Loppet skulle starta lördag kl 18. Lite skönt häng med alla trailblazers, hämta ut nummerlapp och snacka med alla trevliga funktionärer och arrangörer. Relativt tidig sänggång och tanken var att sova mycket. Tyvärr hade jag dragit på mig en förkylning och sov väldigt dåligt. Vaknade flera gånger. På lördagen kände jag mig allt annat än frisk. Proppade alvedon och funderade på vad jag läst på en facebooktråd om det här med att springa när man är förkyld. Tänkte nog att det var lika bra att ställa in, som ändå ett par timmar innan starten och 45 min innan start bestämde jag mig ändå för att byta om och ställa mig på startlinjen. Man kan ju alltid bryta. Det börjar uppför och även om benen kändes pigga så var varken hjärta och lungor med. Redan efter 2 km bestämde jag mig för att bryta och gick av stigen för att låta dem bakom passera. Hejade fram dem och njöt av utsikten, ett spegelblankt Torneträsk i solnedgången.

Efter ett tag kom Tommy och Anja (som ju upplyst mig om farorna med löpning och förkylning!) förbi och vi slog följe en bit. Anja, var inte med i tävlingen och vi tog en rask kvällspromenad, vilket var väldigt trevligt och mysigt.

Väl hemma på rummet så somnade jag innan kl 21. Sov en god natts sömn och vaknade kl 6. Gick till målgången för att kolla status. Fick veta att de två första tjejerna i 50km-klassen valt att dela på segern då de hade sällskap och hjälp av varandra. Fantastiskt fint, tycker jag! Om någon timme skulle de första 100-km-löparna gå i mål och jag valde att gå ut för att möte dem på motsolsvarv.

Sprang lite i början men började sedan att gå. Stannade många gånger för att njuta av utsikten och det fantastiska vädret. Missade dessvärre Elov som ledde (och vann) då vi tog lite olika väg. Den första jag mötte blev i stället Mattias (som jag träffade redan på kebne) som sedan kom tvåa. Jag mötte en del andra löpare och det var väldigt kul att få vara uppe på fjället och heja. De såg ganska förvånade ut och jag fick höra att det var uppskattat.

Jag hade en fantastisk dag på fjället och pricken över i:et var naturligtvis våfflan uppe i Låktatjåkkostugan hos Pierre och Per. Riktigt raketbränsle var det också. 6 timmar på fjället, stukad fot och förkylning. Inget kunde hindra mig att springa ner den sista biten till Björkliden.

Även om jag inte kunde tävla var det väldigt härligt att få ta del av naturen, träffa mina sponsorer C2 Vertical Safety, som var representerade av Knutte och hans fru Lena, och inte minst ta del av alla upplevelser från de som var med loppet. Vilken känsla!



Next »