Blog Image

Anna Eriksmo

Ny blogg

Övrigt Posted on Sat, April 25, 2015 20:20:27

Numera hittar du min blogg på
anna.träna.nu



Årskrönika

Övrigt Posted on Tue, December 30, 2014 22:17:43

I stället för att redogöra för hela året så tänkte jag lyfta fram några höjdpunkter. Here goes… Årets:

Årets upplevelse: Det var såklart något speciellt att bli uttagen till landslaget och få representera Sverige i VM i Chamonix, tillsammans med Emelie Forsberg, Amanda Mannervik, Petra Kindlund, Johan Lantz, Elov Olsson och Henrik Willman. Såklart också häftigt att hänga med alla världsstjärnor samtidigt. Tyvärr höll inte formen från den tidiga våren i si, men så här i efterhand så är jag ändå väldigt nöjd med en 17:e plats i Vertikal-KM och 20:e plats i skyrace/marathon. Dessutom slog jag flera meriterade löpare. Förutom loppen å var det väldigt kul att få vara med i ett lag och njuta av framgångarna tillsammans.

Innan starten på vertikalen, med Johan, Petra och Elov.
Årets framgång: Årets framgång kom ändå tidigt. Redan 1 mars sprang jag Transgrancanarias marathondistans (44km). Vi hade varit på Gran Canaria året innan när loppet gick och jag visste att det skulle passa mig bra då det är mer nerför än uppför oh dessutom en del tekniska sektioner. Jag blev inspirerad av att nämnas som en förhandsfavorit, men trodde inte riktigt att de visste vad de pratade om. Två dagar innan skulle jag reka delar av banan. Tyvärr blev det alldeles för långt och brant och en grym träningsvärk kom som ett brev på posten. På tävlingsdagen kännes allt bra, trots att vi nästan missade starten. Jag tog det rätt lugnt i början (i alla fall de första 400 metrarna). En helt underbar känsla i kroppen hela loppet men jag hade ingen aning om placering. Trodde att jag låg 6-7, och ingen gav mig någon info längs banan. Jag plockade upp facebook där jag hade registrerat mig för mellantider och inser efter 14 km att jag ligger tvåa! En placering jag höll in i mål, enbart sex minuter efter segrande Nuria Dominguez-Azpeleta, som tog EM-brons i fjol (och som är lillasyster till meriterade banlöparen Marta Dominguez-Azpeleta, som bl a har EM-guld på 3000 m hinder). Sista två kilometrarna in mot mål bara njöt jag. Det var en underbar känsla att defilera in i mål. Min första internationella pallplats är hela årets största framgång.

Prisutdelning på Transgrancanaria.

Årets snabbaste: Snabb är jag inte speciellt och har därför fokuserat året på längre lopp. Anmälde mig till Lidingö Ultra (50 km längs lidingöloppets bana, plus lite till) då jag trodde att Lidingöloppet var ett kuperat lopp. Insåg redan vid rekning dagen innan att aborrbacken var bland det plattaste jag skulle springa det året. Nåja, det var i alla fall långt. Jag ställde mig längst fram och hoppades springa under 4 timmar. Fick bra sällskap i början av Karin Axelsson och Sophia Sundberg. Vi turades om att dra och det var kul med sällskap. Farten höll vi rätt hög och jag hjälpte till med att dra upp den. Passerade 30 km på 2:10, vilket hade varit en grymt bra Lidingö-tid i det ordinarie loppet. Därefter bröt Sophia (som ju laddade för Comrades) och jag tappade Karin i en vätskestation. 2:a strax under 4 timmar blev det ändå. Men tiden vid 30 km gör att jag anser att jag aldrig behöver springa det ordinarie Lidingöloppet.

Årets miss: Traillöpning ska inte vara så svårt, man följer en stig och vid tävlingar är banan utmärkt på alla möjliga olika sätt. Men på något sätt har jag lyckats springa fel i alla traillopp som jag sprungit i Sverige i år. Har ofta kunnat rädda situationen, något, men det här med att orientera alltså…

Årets mest oväntade: Mitt i sommaren fick jag för mig att ta upp cykling igen efter några år i dvala. Jag tänkte att kuperad landsvägscykling, säg på hallandsåsen, är ett utmärkt komplement till bergslöpning. Man tränar lår och lungor i båda och dessutom sliter cyklingen inte lika mycket på vader och fötter och med ett flertal stukningar under året å ville jag inte slita för mycket på fötter. Efter två(!) träningspass så bestämmer jag mig för att anmäla mig i mitt första cykellopp, Malmö Velo Classic. Jag anmäler mig i den kortare distansen, 75 km och provcyklar bansträckningen en solig augustikväll på en bra träningstid. Det kryper ändå lite i kroppen och några dagar senare provkör jag den långa sträckningen, 120 km och bestämmer mig för att ändå köra den långa. Dagen innan tävlingen är jag sjukt nervös. Inte för själva tävlingen, utan för allt innan. Ska jag ha med allt, kommer jag att stå rätt i startfållan, hitta en bra klunga osv. Allt går dock jättebra. Hittar snabbt en bra klunga, inget stök. Jag känner mig stark och går ut rätt lugnt. Blir passerad av en dam, men bestämmer mig för att inte gå efter utan ta det lugnt och spara på krafterna. Jag märker efter ca halva loppet att jag har mycket mer krafter kvar än de övriga i min klunga och jag tappar en efter en. Sista tredjedelen är mest solokörning, vilket inte är optimalt i et linjelopp. Går i mål som tvåa på 3:43. Sjukt nöjd med tanke på att jag totalt fått 30 mil i benen innan loppet.

Målgång Velo Classic

Årets läskigaste: En del ultralöpare triggas av att springa långt. Jag triggas mer att att det finns något annat, mer utmanande element i träning och tävling. Tropheo KIMA är en tävling som jag länge velat springa. Det är det enda riktiga Skyrunningloppet. Löpningen sker på stora stenblock och det är en hel del klättring i väldigt exponerad terräng. Man klättrar med hjälp av via ferrata (osäkrad) på kammar och vid stup på flera hundra meter. Det ä ingen överdrift att säga att det finns många ställen man lätt hade kunnat dö på om man tappat taget eller taget ett steg fel. Efter loppet tänkte jag ”aldrig igen”, men redan dagen efter började jag fundera på 2016, som är nästa gång loppet går.

De läskigaste passagerna finns inte på bild, då ingen vetig fotograf skulle klättra dit. smiley

Årets prestation: Kullaberg är min hemmaplan och bergslöpning min diciplin, pga detta så var jag något (för mig) så ovanligt som favorit. Loppet kändes bra, jag ledde inte, men hade koll på täten och visste att jag skulle vara stark den andra halvan av loppet då det börjar bli brant. Efter Arild går jag då också upp i ledning och håller den… Ändå tills jag inte längre ser några banmarkeringar. ”Har jag sprungit fel? Igen?!? Kontemplerar om jag ska fortsätta eller vända tillbaka, och beslutar mig för att vända. Har väl sprungit ca 1,5 km fel totalt och ligger plötsligt på fjärde plats, med 12 km kvar. ”Detta är mitt lopp, inget kan stoppa mig.” tänker jag och får nya krafter av adrenalinet. Upp mot furen går jag om 3:an som ropar uppmuntrande att de andra två inte är långt före. Efter ytterligare några kilometrar så kommer jag i fatt täten, som inte riktigt fattar varför jag springer om dem igen. Får förklara min felspringning. 3 km kvar och jag bara ökar. Detta var min dag, mitt lopp och känslan när man är oövervinnerlig är obeskrivlig och värd all träning.

Året roligaste: Tävling i all ära, men jag gillar andra typer av äventyr. Efter att Per Sjögren (kullamannen ) satt upp en FKT-bana (Fastest Known Time) på kullen så var jag tvungen att prova. FKT kör man när man vill, man måste bara bevisa att man fullföljt banan och tagit vissa kontroller. Denna bana är ca 10 km och rätt teknisk vilket jag gillar. Jag satte bästa dam-tid och vad jag vet så står det sig än.

Årets vurpa, och återkomst: Förra året sprang jag Keb Arcic Run första gången och det gick inget vidare. Kallt och halt på de stora stenblocken på baksidan av Kebnekaisemassivet. I år var jag bättre förberedd, med bättre skor och dessutom har jag tränat en del på att springa på stenblock. Jag var ute efter revansch i år och vädret var strålande. Jag gick ut rätt hårt och tog ledning från start upp mot Tarfala. På högsta punkten skulle det vara ett bergspris och jag tänkte ta det. Jag kom upp först till bergspriset och därefter började nedstigning i blockterräng. Jag kände mig väldigt säker i terrängen, men i ett enmetersdropp trampade jag snett och kände direkt att det var allvarligt. Jag kunde först inte avgöra om foten var bruten eller bara allvarligt stukad. Konstaterade snabbt at den inte var bruten. Skönt att slippa helikopterräddning i alla fall. Lindade foten och fortsatte efter några minuter. Det gick okej i blockterrängen där jag kunde ha en precis fotisättning. Dessutom var där fortfarande snö som svalkade. Värre blev det när jag efter vadet kom ut på fjällheden. Där blir fotisättningen inte lika precis och det gjorde ondare och ondare i foten. Jag sprang saktare och saktare och började snart gå. Jag var ändå fast besluten att fullfölja, så att jag ändå kunde få mitt bergspris, vilket jag gjorde. Sista 15 km var som en fin fjällvandring i snabbt tempo och jag njöt av det soliga vädret. Dagen efter gick jag upp på toppen av Kebnekasie på 2h50min och var först på toppen den dagen! På toppen av Kebnekaise, klockan är knappt 9 på morgonen och det är redan +17 grader (man ser inte att jag har kjol).

Årets utmaning: Jag gillar klättring för att det är en utmaning dr man främst mäter sig mot sig självt och det är inte så mycket tävlingsfokus. Dock blev jag sugen på at testa bouldertävling under hösten och då det inte finns så mycket tävlingar så fick premiären ske i svenska cupen. Nivån är väldigt hög då det enbart är Sveriges bästa som brukar tävla. Då jag inte är rädd för att förlora så fanns det för mig bara uppsidor. Jag klarade inte något av problemen ända till toppen, men tog ändå några poäng och kom tillslut 9:a.

Årets äventyr: På julafton var jag tillbaka i Chamonix, tillbaka i tävlingsbanan för Vertikal-KM. Nu i mörker och jag gjorde banan både upp och ner. Riktigt häftigt att springa och klättra via ferrata i nattens mörker och se ljusen från husen i dalen. Lite is och snö, samt att via ferratan saknades på sina ställen gjorde nerförden lite väl spännande, men jag tog det lugnt och kände mig säker. Underbart at få vara helt själv på berget.

VKM-banan på julafton


Och så här såg det ut i somras.



Inspiration

Övrigt Posted on Thu, August 21, 2014 21:09:53

I dag satt jag och pratade med en kollega som delar min passion för löpning ute i naturen. Han hade precis sprungit AXA Fjällmaraton och tidigare i sommar sprang vi Kullamannen tillsammans. Han nämnde för en annan kollega att han valt att gå från asfaltslöpning till trail och berg efter att ha blivit inspirerad av en blogg han brukar läsa. ”Najs!”, tänkte jag. ”Vad är det för en ny blogg? Den måste jag läsa.” Lite sen med att fatta poängen som vanligt. Det är min blogg och då kom jag också på att det var et tag sedan jag uppdaterat den. Lite ödmjukt stolt, blir jag naturligtvis om jag kan inspirera andra. Det var också mitt nyårslöfte. I en tid då alla fokuserar på vad de ska sluta göra, så valde jag att fokusera på att fortsätta att göra något som jag tror att jag är bra på; att inspirera.

Senaste veckorna har varit helt underbara. Jag har varit hemma i Skåne och tillbringat nästan all tid på Kullaberg. Sprungit, scramblat och klättrat. Det roligaste är nästan att scrambla runt på nya ställen och hitta nya klippor och genvägar. Även en del senvägar, har det blivit då jag fått improviserat mig fram för att slippa klättra ner för någon brant klippa. Massa björnbär har där varit också. jag har varit tvungen att stanna och äta en massa. Smakar bättre än energibars. smiley

Jag har också hunnit med att utmana Kullamannens FKT. FKT står för Fastest Known Time och är ett koncept där man kör en rutt på snabbast tid, men man väljer när man gör det. Jag hade rekat denna tur en gång tidigare, på väldigt sega ben. Denna gång fick jag lite sällskap och har då även ett kvalificerat vittne. Jag klarade också av att slå rekordet! Jag gillar konceptet och tror att det kan utvecklas och bara fantasin sätter egentligen gränser. Här är en annan (bekannt från Transgrancanaria) som också satt ett FKT nyligen. Det inspirerar mig till ett nytt, hemligt projekt som fortfarande bara är på idéstadiet.

https://www.youtube.com/watch?v=ZyIQHgDRTcg

I morgon åker jag till Zermatt för Matterhorn Ultraks och nästa helg är det dags för Trofeo KIMA i Italien. Foten känns bra, trots att jag slog upp stukningen lite grann i söndags under klättring. Lite irriterad blev jag allt på mig själv, men nu känns det i alla fall bra. Det ska bli jättekul att komma tillbaka till Zermatt. Ultraks var mitt första Skyrunninglopp och jag hade en väldigt inspirerande dag. Jag hoppas att jag kan ha samma känsla på lördag och att solen skiner så at jag kan njuta av den fantastiska vyn. Tid och placering är av mindre vikt.



Barfotalöpare?

Övrigt Posted on Tue, April 22, 2014 22:41:56

När jag vann Markusloppet förra året fick jag ett par minimalistiska skor, s k barfotaskor. Jag springer med dem ibland, som omväxling och för att träna fotstyrka och balans. Mest på stenar eller sandstranden. Möter folk (löpare) som tittar lite på mig och skorna och inbillar mig att de tänker “Hm, en sådan där barfotalöpare. Har säkert läst Born to run osv.” Jag har inte läst boken. Jag tänker också att jag har ett svar på den fiktiva frågan. “Nä, jag är inte barfotalöpare. Jag är en hel människa. Reducera mig inte ner till ett epitet, tack.”

Ända sedan jag var liten har jag haft en ovilja emot att inordna mig i ett fack. Jag ville liksom inte tillhöra etablissemanget, utan trivs bäst som outsider. Kanske för att jag vill hjälpa folk att bredda perspektiv, kanske för att jag alltid kännt mig som en outsider och kanske för att jag tycker att det förenklar och simplifierar min existens för mycket. Jag vill inte inordna mig i ett fack. Jag är inte cyklisten som ser ner på triathleten som cyklar barfota med orakade ben. Jag är inte traillöparen som ser ner på asfaltslöparen för att den inte ser tjusningen med att springa i skog och berg. Jag är inte vågsurfaren som tycker att SUP är töntigt. Jag är inte tradklättraren som tycker att sportklättraren inte har god “stil”. Etc. Jag vill tillhöra alla fack. Jag vill upptäcka nya vinklar och se världen från de andras synvinkel. Varför är jag annorlunda i detta synsätt?



Inställt sportlov

Övrigt Posted on Thu, February 13, 2014 21:01:18

Denna vecka skulle jag egentligen vara i Norrbotten och vintersportat (och titta på OS mellan varven). Det blev dock framflyttat pga sjukdom (inte jag). Vad gör man? Som invandrad skåning har jag “sneesucht”. Nåja, eftersom jag ändå tagit ledig får det bli träningsläger på hemmaaplan i stället. Inte helt fel med tanke på tävlingspremiär redan 1 mars som jag tänkte göra på Gran Canaria i Ultra Trail World Tour-tävlingen Transgrancanaria. Jag kör dock inte fulla distansen som är 125 km, utan “bara” 44 km. Start uppe på 2000 möh och målgång precis vid vårt hotell nere på havsnivå. I onsdags var jag ute på Kullaberg eftersom det skulle bli fint väder. Det blev det inte, det kom t o m snö (sneesucht?) dock blev det många backar och jag testade för första gången sträckan håkullsmal-håkull. Ni som sprungit Kullamannen vet vad det innebär, för övriga kan jag säga att det mer påminner om snöklättring än löpning. Mjukt, lerigt, halt och mycket löv på en brant som är ja, brant som en störloppsbacke. Har hunnit med lite mer backträning på kåsebergas klinter och skogslöpning i Häckeberga, veckan är dock inte slut ännu.

Idag fick jag också lite nya våtdräkter av All4Fun som sponsrar mig. Det är dock lite kallt nu, såkag väntar nog till kanarias innan de får göra premiär. Lite swimrun på stranden där kanske?



Årskrönika

Övrigt Posted on Thu, December 26, 2013 10:49:56

Dags att summera året så här i mellandagarna. Sammanfattningsvis kan man väl säga att 2014 var året som jag lärde mig vågsurfa, började klippklättra och året som löpningen tog mig ut i europa. brantare och brantare, kan väl sammanfatta alla tre aktiviteter under året. Löpningen blev brantare och brantare under året.

Jan-Feb
Början av året bjöd på snö och jag upptäckte tjusningen i att springa i snö. Bara man har rätt utrustning. Dessutom faller man mjukt vilket gör att jag vågade stå på mer i utförsbackarna.

I februari åkte vi på semester till Gran Canaria och surf stod på schemat. Stod (upp) gjorde däremot inte jag (på brädan), men desto mer paddlande blev det. I februari tog jag dessutom grönt kort och började klättra, vilket gav en del nya och trevliga bekanntskaper.

Mar-Apr
Mars smögs sig nästan obemärkt förbi. I slutet av månaden hade jag och Fredrik ett barnfritt träningsläger/spa-helg i Båstad. Jag provade lite nya turer över Bjäre och Hovs hallar. Kallbadet i nollgradigt vatten väckte mersmak.

I april var det tävlingspremiär, klubben (Heleneholms IF) eget marathon. En fyrvarvsbana i föga inspirerande förortsmiljö i Malmö. Fjolårets 3:39 skulle i alla fall slås. Jag höll ett sjukt jämnt tempo hela loppet och ledde en stor del av loppet. Med 12 km kvar blev jag ikappsprungen av två tjejer som hade två killar som draghjälp och vätskesupport. Det var uppenbart att de hade som mål att komma in under 3 timmar, men det gick tyvärr för långsamt. Med en kilometer kvar kände jag att jag hade bra med energi kvar och stegade ut och ifrån, det höll in i mål. Taktikmässigt är det där loppet det jag är mest nöjd över under året. Tiden? 3:06 gör att jag fortfarande ligger på 20:e plats i årsstatistiken.

Maj-Jun
I maj övergav jag kakelplattorna till fördel för simning utomhus, något som höll i sig ända till slutet av oktober(!) Då jag missat att anmäla mig till Kullamannens ultra blev maj tävlingsfritt. Däremot passade jag på att gå en utomhuskurs i klippklättring på kullaberg. Maj bjöd också på en hel del bra surf.

I slutet av Juni var det dags för nästa tävling, Båstad Marathon. Lite mer kuperad än Heleneholms dito med 600-700 höjdmeter. Kände mig i bra form och gick in för att köra mitt “eget race”. Det gick bra, jag höll ledningen från start till mål och sprang in på 3:15, vilket jag värderar högre än mitt marathonpers då terrängen kräver sitt.

Juli-Aug
I juli var det dags att dra till fjälls för årets första stora utmaning, Keb Arctic Run, 43 km runt Kebnekaisemassivet. Den här gången fick jag och min Fjällräven Classic-partner, Maarit, sällskap av hela supportteamet till Kebne. Loppet gick inte alls min väg. Den första milen upp till Tarfala gick bra, men sen blev det blött, halt och stenigt. Mina salomonskor var inte alls till belåtenhet och efter att ha ramlat några gånger fick jag till en regäl vurpa utför en morän. Slog i höft och rygg samt stukade foten. Låg någon minut och funderade på om det var värt att invänta räddning. Insåg att det skulle ta aldeles för lång tid och jag frös, så beslutet blev att fortsätta. Hade inte lust att ramla igen så det blev en försiktig travers över stenrösena. 6 km på 2 timmar. Sista 24 km var dock en fröjd av lättsprungen fjällterräng. Äventyret fick mig att ompröva mitt skoval och det var inget svårt beslut att ta fasta på klätterskokopetensen hos La Sportiva och deras sulor med betydligt högre friktion.

I augusti var dags för årets höjdpunkt, Matterhorn Ultraks. 46 km, 3600 höjdmeter, bland annatupp en bit på själva Matterhorn. Loppet är en av fem deltävlingar i skyrunningvärldscupen. Träningsmöjligheterna i Skåne är som bekannt något begränsad för bergsmarathon, den högsta enskilda höjdskillnaden jag kan uppbringa är 100 meter. I det här loppet gav den längsta backen 1500 höjdmeter(!) Det kändes dock väldigt bra under loppet, speciellt i utförslöporna kunde jag “vila” och inte heller tyckte jag att jag kände av höjden heller. Trots en vrickad fot (även i detta lopp) blev det en tiondeplats och mina första världscuppoäng. Klart mer än jag förväntat mig. Prestationsmässigt den tävling jag är mest nöjd med under året.

Sep-Okt
Väl hemma i Sverige tyckte jag att det var dags att köra en deltävling i Salomon Trail Tour. Tyvärr satte den stukade foten P för planen att springa i Kåsjön helgen efter så det fick bli Jönköping, “bara” 10 km. En, i mitt smak, för platt och oteknisk bana, trots slalombacke. Det blev också “bara” en tredjeplats.

Efter succen i Schweiz anmälde jag mig till säsongsfinalen i Italien. Denna gång tog jag dock med familjen. För att värma upp inför sky-loppet anmälde jag mig också till Vertikal-K, 3 km med 1150 höjdmeter, på natten med pannlampa och några enklare klättringsinslag. Det loppet var naturligtvis inte mitt fokus, men ändå det som gick bäst. Trots att jag startade i princip längst bak, hade svårt att komma om på den smala stigen så blev det till slut en trettondeplats. Jag könde mig stark i den branta uppförsbacken och formatet gav mersmak. Skyracet gick hyfsat, även om jag tappade mycket på slutet i de teckniska utförslöporna. Slog några namnkunniga italienskor, alltid något. Blev gratulerad i mål av självaste Emelie Forsberg.

Oktober bjöd också på säsongens sista tävling, Markusloppet 50km i skånsk åsterräng. Jag brukar vara ganska noga med att komma i tid och så innan lopp. Gjorde ett sista toabesök och när jag kom ut så hade starten gått och alla sprubgit i väg. Nåja, ett 50-km lopp avgörs kanske inte på en minutstrid och att plocka placeringar är alltid motiverande. Vid vändningen ledde jag med flera minuter och kände att det kunde hålla in i mål. Säsongen inleddes och avslutades likadant, med segrar på hemmaplan.

Nov-Dec
Efter säsongsfinal tog jag det med etet väldigt lugnt med löpningen och valde i stället att klättra och surfa desto mer. Just Nivember och December är normalt sett de bästa månaderna för surf i Skåne och detta år har varit väldigt bra. Klättringen har också utvecklats och vi fick en väldigt fin söndag i mitten av November i solen på Kullaberg. Därefter har det blivit en hel del turer till Köpenhamn och den nya innomhushallen där vi fokuserat på ledklättring.

Surfingen har också blivit betydligt bättre. Nu kommer jag upp och står stabilt på brädan och kan till och med svänga med min longboard.

Det får avsluta 2013, ska bli spännande att se vad nästa år bjuder på 🙂



November – Bästa månaden

Övrigt Posted on Fri, November 29, 2013 11:07:00

November är visst bästa månaden på året! Höststormarna gör att det ofta bjuds på härlig surf här i Skåne. Igår var jag ledig och började dagen med en och en halvtimmes surf i Skanör. Solen sken, vågorna var höga och surfet gick riktigt bra. Lyckades t.o.m göra några riktiga svängar förs första gången.
En stärkande lunch på Bar Italia hemma i västra hamnen och därefter blev det lite backintervaller i detta kalkstensmecka. 600 höjdmeter. Inte dåligt för att vara mitt i Malmö. smiley

Träningsdagen avslutades med några pliktskyldiga längder i simbassängen. Mest för att jag skulle få lov att njuta av bastu. En formidabel avslutning av dagen blev det med restaurantbesök med mannen.



I brist på snö…

Övrigt Posted on Sun, November 24, 2013 20:58:14

Visst är jag avundsjuk på de som bor i norr eller i alperna och som fått snö nu. Hade gärna stått på et par skidor nu. Längd, slalom, skimo, turskidor. Vad som helst egentligen. MEN, idag var jag ändå väldigt glad över att bo i Skåne. Solen var framme hela dagen och vi sökte oss till Kullabergets läsida för att utforska lite gamla och nya turer. Det blev en härlig och varm dag i solen, med nya och gamla vänner. Fulladdad med energi till kommande vecka!

smiley



Next »